Jag glömde lägga till i sista inlägget att nu är det färdigtskrivet..sista inlägget är gjort, och vad mer att tillägga?

Ibland kan man få för sig att fötterna får tag i fast mark, det känns ju ganska underbart!
Men sen inser man alldeles för sent att det är samma effekt som på en tsunami, vatten drar sig bort för att sedan komma med allt skit över hela ens kropp. Man tumlar runt, har ingen aning om var man befinner. Vad är upp, vad är ner? Klarar jag mig?

Sedan när allt stillat sig, inser man att någon plockade ut ens hjärta ur kroppen, stampade på det, sparkade ut det på vägen för att sist trampa på som en utbrunnen cigarettstump.

o längre än så här är det inte...

Må vara att jag inte vet vad som är upp eller ner i mitt liv, eller vad som är rätt eller fel. Men fan vad jag är lyckligt lottad som är relativt frisk och kry!

Jag följer Lotta Grays blogg, Vimmelmamman.
Att behöva fundera på om man lever om 6 månader eller om 1 år, borde ingen behöva göra! Jag blir så ledsen när jag läser att dom hitta förändringar på lungan!

Så himla små mina bekymmer känns plötsligt!!

eller hur man nu säger, kanske mer korrekt att säga jag har nästippen precis ovanför vattenytan? I vilket fall som helst så skvalpar det in vatten in i näsborrarna..

Det är märkligt hur man kan likna något som faktiskt var roligt som liten(att vara i stora simbassängen och gå på tå där det var nästan som djupast) som i dagens läge är allt annat än kul! Min tillvaro hamnar mest om att luta huvudet så mycket bakåt att jag slipper drunkna.

Hur gör man för att ta dom nödvändiga stegen bakåt? Så man kommer tillbaka till det grunda, och välbekanta? Hur ska jag undvika svepas med av trycket? Varje gång jag lyfter fötterna hamnar jag ytterligare ett steg längre ut, och det är inte många steg kvar.

Vad tusan gör jag?!

Visst är det märkligt hur livet kan rulla på, fast man själv står på paus, men ändå fungerar allt annat runt omkring som om inget särskilt hänt?

I mitt liv slår tröttheten ut allt annat, men jag gissar på att min kropp/själ satt stopp på min ork. Om jag ska orka fungera i mitt dagliga liv, så måste jag vila hela min vakentid..vilket inebär att jag stiger upp på morgonen, och är om möjligt tröttare än när jag gick i säng. Jag jobbar mina timmar, fixar maten och sen dör jag i soffan för att fortsätt sova i sängen. Dag efer dag...

Om inte det är att bli gammal, så är det andra alternativet att jag återgått till tonåren; för den enda som sover mer än jag just nu det är tonårssonen.
Men faktum är att jag orkar inte vara vaken för det innebär att jag tänker och funderar, och det orkar jag bara inte. Det leder inte någonstans för närvarande och jag mår sämre än jag kunde föreställa mig av tankeverksamhet! (jag som alltid trott hjärnverksmahet var positivt!)

Hur startar man om från början, från ruta noll? Hur skapar man nya rutiner som ger livskraft?

Min hud ligger i en hög brevid min kropp. Precis som en dräkt man kan ta av och på. Där ligger mina ögon utslängda tillsammans med mitt hjärta överst i högen.

Varje morgon krävs det oerhört mycket kraft att orka stoppa in hjärtat i kroppen, att dra upp dräkten och att stoppa in ljusglimtarna in i ögat. Det tar så mycket kraft att det enda jag gör med min lediga tid är så lite som möjligt.

Kanske det stavas depression, eller kanske det stavas nedförsbacke?
Vad vet jag?

Det enda jag vet med säkerhet är att livet är tufft, och jag skulle aldrig välja att inte vara med här på jorden; MEN, just nu känns det som om jag tagit time out.

Min kropp, min själ och mitt hjärta befinner sig i olika faser av livet och jag vet inte vilken väg som är bäst för någon del av mig
Jag tror jag leker struts och stoppar huvudet i sanden...

Hur hanterar du stress? Skriker du åt andra, eller äter du för att döva stressen? Vad gör du?
Jag äter upp mina nagelband, vilket resulterar i att jag har absolut inga nagelband, och inget skinn runt naglarna!
Jag är ute efter hur jag ska sluta med detta! Jag slutar inte bita trots det går hål på skinnet, på sin höjd kan jag göra ett uppehåll så det hinner bildas ny yta att bita på...Sen är det ju beroende på hur mycket stress som ligger bakom, den vardagliga stressen gör inte så mycket, den genererar mest i att jag tar bort det lösa bitar som finns. Men den stress jag upplever just nu, den gör att jag i princip äter upp mina fingrar! Det funkar inte.

Med tanke på att jag håller på med sårvård och liknande på jobbet, blir det lätt äckligt med såriga fingrar!

Jag behöver hitta en stressfrigörare! Heeeelp!!

På söndag byter jag siffror i ålder, ytterligare ett år på nacken! Somliga säger jag blir gammal, somliga tror jag är +/- 30; vilket inte alls tar ont!
Tyvärr säger inte mitt inre jag att jag är däromkring, sen vet jag inte om det är för att det sker många ting i omgivningen som skapar lite tungt i mig just nu..allt kan inte sägas offentligt, hur mycket jag än skulle behöva dryfta saker och ting!

Livet är verkligen inte bara lätt...vad och hur gör man?

Och by the way: tips mot bananflugor mottages tacksamt!

Nu har vi oktober månad 2009.

För ganska precis ett år sedan så satt jag med ett positivt graviditetsbesked i handen, det skedde dödsfall som inte var inkalkulerade i livet.
Det var ganska mycket mörker mitt i det ljusa.
Nu räckte det ljusa inte så långt, men det är en gammal historia.

Borde inte livet vara ljusare nu?

Jo, det slutade med att jobbet blev mitt! Det känns bra! Ett kanonställe att jobba på, ett ställe där jag känner mig hemma. Som om jag jobbat där många år, och det är skönt!

Varför ens förundras?

Jag är inte ett dugg förvånad, och jag är inte bitter, inte ledsen utan bara allra mest tillbaka där jag var förut: så här ser livet ut!

Ja, jag fick min fasta heltidstjänst!
Men lika fort som jag fick den, så hamnade den i blåsväder! Givetvis hade dom glömt att checka av att ingen av dom tidigare anställda ville ha mer tid! Tralala...
Så nu finns det någon/några besvikna själar på arbetet som tycker att det är fullkomligt orättvist, vilket det är; att jag kommer invalsande. och sedan bara efter en och en halv månad får ett erbjudande om fast heltid!
Dom har ju jobbat där betydligt längre, och sagt att dom vill ha mer i tid än bara 70-80%.

Eftersom jag är jag, så har jag sagt att det är OK med mig att dra tillbaka erbjudandet, för jag vet hur det är att jobba i en arbetsgrupp där andra tycker man halkar omkring på det där tursamma bananskalet..det är INTE kul!

Det känns dock skönt att veta att mina andra arbetskamrater tycker att jag ska få heltiden!
Dom tycker jag passar in i gruppen, och är go och glá som kexchoklad! ;)
En liten tröst är det..om än inte den största!

Fast inget är ju avgjort riktigt än, dom har inte tagit tillbaka erbjudandet. Men jag tror jag intar hållningen att jag inte har ett fast jobb, likaväl..Det vore för bittert att faktiskt tro att något kan gå bra, bara för att bli påmind om vem jag är i livet.
Mycket enklare att inte tro och hoppas!
Nej, jag ÄR inte bitter!
Men det mesta i mitt liv som kan gå fel, det går fel! Det är mer regel än undantag! Varje gång något positivt sker, så MÅSTE det ske något som är mycket sämre än det som var innan för att balans ska ha uppnåtts!
Någonstans har ett frö inom mig börjat gro att jag kan inte ha varit särskilt trevlig i mitt tidigare liv, om det är meningen jag ska lära mig nya ting i detta livet.
Jag är varken troende, eller något annat inom religionens värld. Men lite funderar jag på hur livet fungerar, det kan inte vara meningen mattan ska ryckas undan varje gång?

Men jag andas, jag lever och jag är den jag var innan: fortfarande lycklig över att jag är jag!

Jag går på små rosa moln av glädje!
Fortfarande två dagar efter beskedet tycker jag det känns helt underbart!

Jag kan inte ta in det att i dagens KRIS Sverige, så har jag lyckats få en fast heltidsanställning!
Det finns nog inte mycket som kan få ner mig på jorden igen, inte för ögonblicket!

Dessutom fick jag hjälp med att trycka till mitt bäcken igår..jag har haft ont i drygt ett år. Fast sanningen att säga så har jag inte mindre ont i dag! Men det är OK, för jag njuter av tanken på MITT jobb. Allt är OK! ;)

Hoppas ni alla mår lika bra som jag!

Ibland undrar jag hur världen är funtad?

Idag har varit en dag helt emot naturens ordning! Sjukt, sanslöst, och absolut inte något som jag väntat mig!

Jag har ju som bekant tacka NEJ till två tre olika tjänster på grund av att det endast är deltider. Mitt mål är kunna försörja mig själv på min egen lön, utan att behöva känna att någon annan ska hjälpa mig. Och att jobba som vikarie kanske inte ger riktigt 100 % av en tjänst, men mycket närmre än vad en deltid gör.
Därför har jag valt att springa mellan två olika arbetsplatser, jag har tagit alla tider dom erbjudit och jag har gett jobbet full uppmärksamhet.
Det är inte så svårt i och för sig, eftersom jag älskar mitt jobb. Trots jag "bara" tar hand om de gamla...
Så vad hände idag då?!

Jo, jag fick ett erbjudande om fast heltidstjänst!!! :0

Sanslöst är det enda ord jag kan komma på! Att det faktiskt lönade sig att tacka nej till deltider! Wohoo
Sjukt....totalsjukt!!!

Jag har sagt jag ska tänka på det till i morgon, men det är väl klart jag ska tacka ja! Vad annat kan man göra?!

Det finns ett ljus i tunneln, trots allt!!

Om det är nu mot förmodan någon som läser detta, så orkar jag bara inte just nu uppdatera bloggen..

Mitt sätt att se på livet just nu är att: om jag inte funderar på vad, vem, varför, hur, var och när och inte förväntar mig något som helst överhuvudtaget, så är livet rätt okej...

Därav blir också bloggen lidande, eftersom kravlösheten gör att jag inte orkar med att tänka varken framåt, bakåt eller överhuvudtaget!
Pling plong och tjolong på er!

Phu...
Äntligen är jag tillbaka i bloggträsket. Semester och lediga helger är förbi!
Fort var det gjort och utvilad var jag i ett par timmar efter hemkomster! Fatta vad fort man kommer tillbaka till verkligheten! Det är ju helt otroligt!

Nu till en fråga av verklig art: hur får man ihop 230 000 kronor relativt snabbt?

Det är inte pengar till varken shopping eller nöjen, utan mer av ytterst trist karaktär. Ett hus som blev sålt, men som ändå inte blev sålt, men blev uthyrt och som ingen vill betala månadskostnaden för!
Här står vi, som två åsnor mellan hötapparna och vet inte vad som är fram eller bak! Det enda VI vet är att vi kommer vara dom som fölorar ekonomiskt i denna soppa!

Om jag lägger ut mitt kontonummer, alternativt öppnar ett nytt konto, så krävs det endast att jag kan få ihop 23 000 givmilda själar som alla ger en guldpeng var! Skulle det vara möjligt? Att få guldpengen kanske inte är något problem. Men kanske mer att hitta 23 000 läsare? Eller vad tror ni?

Har ni annars några ideér om hur jag raskt drar ihop 230 000 svenska riksdaler?

Ge mig några tankar!

Det sista inlägget var aningens trist!

Nu är jag inte såååå deppig över hur livet blev, i det stora känns det faktiskt riktigt bra! Det är bara ibland känslorna tar överhand, och gör sig påminda. I synnerhet just sådant som var tänkt men aldrig blev. Men som sagt, jag gillar livet och jag tror livet gillar mig! Så, det är lugnt!

Just precis, be happy och don´t worry

Det är så trist, jobbigt och outhärdligt när verkligheten tränger sig på under semestertider!

Vi ska ha trevligt och umgås, men det är svårt att inte fokusera på att det finns gravida folk i umgänget!
Försök låta bli att tänka på den lilla magen som putar, försök låta bli att tänka på att vi inte ska dithän..

Jag är inte missunsam, jag är bara människa!
Be Happy...

Så...nu har jag semester om 75 minuter! Gissa om det känns skönt?

Fast i mitt fall vet jag inte om man kan kalla det för semester, eftersom jag inte har ett fast arbete, utan håller mig flytande med springvik.
Och det verkar ju hålla mig flytande just nu iallafall...

Denna vecka har jag jobbat 61 timmar, så jag tycker jag har gjort mig förtjänt av lite välbehövlig vila.
Mina arbetsdagar har varit långa, så när jag har kommit hem har middagen intagits i liggande läge framför TV, och sen har jag slocknat(givetvis har tänderna borstats!).
Men liknade veckor är ju inte kvalitativa vad gäller familjeliv, det handlar bara om sova, äta och jobba!
Fast trots min hårda vecka känner jag mig inte alltför utsliten, kanske för att jag har två olika ställen där jag jobbar.
Ett är mer ett arbetsläger, slit och dra. Det andra är som att komma till himmelriket! Hjälpmedel i alla rum, rent och fräscht. Allt känns bra, men tyvärr är lönen lägre, så därav att jag behåller mitt "arbetsläger"!

Nu vill jag önska er alla en lika skön vecka, som jag förväntar mig själv att ha!

Kan man hata sina ben mer än vad jag gör?
Jag funderar allvarligt på att be om en amputation från lårhöjd....

Jävla skitben.......