eller hur man nu säger, kanske mer korrekt att säga jag har nästippen precis ovanför vattenytan? I vilket fall som helst så skvalpar det in vatten in i näsborrarna..

Det är märkligt hur man kan likna något som faktiskt var roligt som liten(att vara i stora simbassängen och gå på tå där det var nästan som djupast) som i dagens läge är allt annat än kul! Min tillvaro hamnar mest om att luta huvudet så mycket bakåt att jag slipper drunkna.

Hur gör man för att ta dom nödvändiga stegen bakåt? Så man kommer tillbaka till det grunda, och välbekanta? Hur ska jag undvika svepas med av trycket? Varje gång jag lyfter fötterna hamnar jag ytterligare ett steg längre ut, och det är inte många steg kvar.

Vad tusan gör jag?!

Visst är det märkligt hur livet kan rulla på, fast man själv står på paus, men ändå fungerar allt annat runt omkring som om inget särskilt hänt?

I mitt liv slår tröttheten ut allt annat, men jag gissar på att min kropp/själ satt stopp på min ork. Om jag ska orka fungera i mitt dagliga liv, så måste jag vila hela min vakentid..vilket inebär att jag stiger upp på morgonen, och är om möjligt tröttare än när jag gick i säng. Jag jobbar mina timmar, fixar maten och sen dör jag i soffan för att fortsätt sova i sängen. Dag efer dag...

Om inte det är att bli gammal, så är det andra alternativet att jag återgått till tonåren; för den enda som sover mer än jag just nu det är tonårssonen.
Men faktum är att jag orkar inte vara vaken för det innebär att jag tänker och funderar, och det orkar jag bara inte. Det leder inte någonstans för närvarande och jag mår sämre än jag kunde föreställa mig av tankeverksamhet! (jag som alltid trott hjärnverksmahet var positivt!)

Hur startar man om från början, från ruta noll? Hur skapar man nya rutiner som ger livskraft?

Min hud ligger i en hög brevid min kropp. Precis som en dräkt man kan ta av och på. Där ligger mina ögon utslängda tillsammans med mitt hjärta överst i högen.

Varje morgon krävs det oerhört mycket kraft att orka stoppa in hjärtat i kroppen, att dra upp dräkten och att stoppa in ljusglimtarna in i ögat. Det tar så mycket kraft att det enda jag gör med min lediga tid är så lite som möjligt.

Kanske det stavas depression, eller kanske det stavas nedförsbacke?
Vad vet jag?

Det enda jag vet med säkerhet är att livet är tufft, och jag skulle aldrig välja att inte vara med här på jorden; MEN, just nu känns det som om jag tagit time out.

Min kropp, min själ och mitt hjärta befinner sig i olika faser av livet och jag vet inte vilken väg som är bäst för någon del av mig
Jag tror jag leker struts och stoppar huvudet i sanden...

Hur hanterar du stress? Skriker du åt andra, eller äter du för att döva stressen? Vad gör du?
Jag äter upp mina nagelband, vilket resulterar i att jag har absolut inga nagelband, och inget skinn runt naglarna!
Jag är ute efter hur jag ska sluta med detta! Jag slutar inte bita trots det går hål på skinnet, på sin höjd kan jag göra ett uppehåll så det hinner bildas ny yta att bita på...Sen är det ju beroende på hur mycket stress som ligger bakom, den vardagliga stressen gör inte så mycket, den genererar mest i att jag tar bort det lösa bitar som finns. Men den stress jag upplever just nu, den gör att jag i princip äter upp mina fingrar! Det funkar inte.

Med tanke på att jag håller på med sårvård och liknande på jobbet, blir det lätt äckligt med såriga fingrar!

Jag behöver hitta en stressfrigörare! Heeeelp!!

På söndag byter jag siffror i ålder, ytterligare ett år på nacken! Somliga säger jag blir gammal, somliga tror jag är +/- 30; vilket inte alls tar ont!
Tyvärr säger inte mitt inre jag att jag är däromkring, sen vet jag inte om det är för att det sker många ting i omgivningen som skapar lite tungt i mig just nu..allt kan inte sägas offentligt, hur mycket jag än skulle behöva dryfta saker och ting!

Livet är verkligen inte bara lätt...vad och hur gör man?

Och by the way: tips mot bananflugor mottages tacksamt!

Nu har vi oktober månad 2009.

För ganska precis ett år sedan så satt jag med ett positivt graviditetsbesked i handen, det skedde dödsfall som inte var inkalkulerade i livet.
Det var ganska mycket mörker mitt i det ljusa.
Nu räckte det ljusa inte så långt, men det är en gammal historia.

Borde inte livet vara ljusare nu?

Jo, det slutade med att jobbet blev mitt! Det känns bra! Ett kanonställe att jobba på, ett ställe där jag känner mig hemma. Som om jag jobbat där många år, och det är skönt!