Jag tänkte här göra ett riktigt deppinlägg, eller egentligen inte det heller. Det är mer "så här är det"!
Händelsen som ligger till grund för inlägget ligger inte helt ett år tillbaka i tiden, men nästan. Men starten till det hela finns under år 2002.
Vad jag vill med inlägget vet jag inte riktigt, terapi kanske? Att bearbeta det färdigt, så det kan stoppas in med resten av bagaget jag bär med mig? Vad vet jag, eller kanske bara dela med mig?
För drygt 7 år sen mötte jag en kille på krogen, han var uppvaktande och kändes jätteromantisk osv...Hjärtat i full rulle, och snabbt blev vi ett par i det fasta vardagslivet.
Han flyttade in till mig och mina barn.
Med tanke på min dåvarande ålder bestämde vi ganska snabbt att skulle vi ha ett gemensamt barn så skulle det ske ganska pronto omgående, helst igår!
I mitt huvud gick scenariot som så att spiralen skulle ut, och så skulle jag vara gravid inom loppet av max 6 månader.
Som ni alla förstår så var det ju inte så det gick. Det var helt enkelt så att månad efter månad passerade, och inga frön i magen fanns!
Tillslut, drygt 1 år senare, gick vi till fertilitetskliniken. Ska man tro det är en positiv upplevelse? Nej då, hur skulle det kunna vara det när man passerat de 30?(för min del, vill säga. jag var 38 o sambon 30)
Vi fick göra alla prov som tänkas kan; blodprover, hormonnivåer, kolla om grabbarna fanns och var klara till skott. Allt såg så fint ut, både på mig och karl. Så var var då problemet? Det hade dom inga svar på..
Så vi skulle då få testa lite hormontillskott; först ut var Pergotime. Tre kurer senare, och även tre PMS omgångar från helvetet, så fanns det fortfarande inget extra liv i mig.
Då tog dom till lite kraftigare medel; lite injektioner med Gonal-F och insemination. Hjälpte det? Nix pix! Icket tillstymmelse till en graviditet, trots det fanns fina ägg som väntade!
Efter tre omgångar fick vi förklarat för oss att det inte kommer ske, utan om vi ville ha mer hjälp borde vi söka privat för IVF.
Där var ridån nere för oss. Den ekonomin fanns bara inte. Vilket också innebar att hela mitt inre själsliv föll ner i total förvirring.
Jag hamnade i ett bottenlöst mörker. Idag kan jag vara förundrad över att jag står upp fortfarande och att jag faktiskt är tillsammans med samma man.
Men, som i alla goda berättelser ska det ju mer till.
Åren passerade för mig och min sambo, jag i alla tvivel man kan ha; ska jag göra slut för att låta honom hitta en annan tjej, som han kan få barn med(jag skulle själv inte kunnat tänka mig vara barnlös)?
Skulle jag låta honom skaffa barn med ett annat fruntimmer, så kunde han bli pappa och dela barnledigheten som andra alternativ familjer gör?
Skulle jag bara göra slut, så slapp JAG vara i det stora svarta hålet, där allt kretsade kring _vår_ barnlöshet?
Som kvinna är det så svårt att inte tänka på möjligheten till graviditet, jag har ju varje månad känning av min ägglossning, och varje månad kommer mensen som en jäkla klocka! Hur ska man kunna stänga av vetskapen att det KAN fungera?
Nåja, tiden travar vidare och skiter fullkomligt i hur livet ser ut. Dagar läggs till och åren passerar.
Icket en gravidtet har funnit på kalendern, inget som kom ut som missfall.
Kanske jag stöter mig med någon, men ett missfall hade åtminstone bevisat att det funkar. Men nada!
Livet blir ju inte enklare av att goda vänner påpekar att jag inte är snäll som inte vill ge sambon ett kärleksbarn! Prova att smacka på ett leende i ansiktet!
Wohoo!!
Andra goda vänner berättar om hur svårt dom har haft att få barn, med bara en äggledare, eller att få behålla barnen. Det är ju fint med tröst, men svårt när man ser att dom BLIR med barn, gång på gång. Hos oss sker inget alls! Livet är så dåligt så många gånger att jag fattar inte hur jag orkat med mig själv!
Men vidare - åren har passerat, och tillslut har det gått 6 år efter att jag tog ut min spiral. Jag har äntligen kommit till ro i mitt inre med att det inga barn blev tillsammans. (om alla mina tankar gentemot sambon lagt sig till ro, det tar vi en annan gång)
Sommaren gick, och hösten kom med ny bostadort och nytt jobb. Vad sker då? Jo, givetvis blir jag med barn! Hur bra var det då?
Det kom inte alls lägligt, eftersom vi(eller jag) hade en riktig svacka.
Men faktum är att jag blev jätteglad. Bara det att få kissa på en sticka, som visar : Gravid!
Något vi kämpat för så länge, äntligen. Allt kändes skitbra, alla släktingar och vänner, som visste om hur länge vi kämpat,(nästan alla) blev glada och lyckliga.
Många glada tillrop, och "äntligen var det er tur", "nu när den är där, så ska väl den fastna"...
Ni kan höra fortsättningen?
Yup, som ni förstår blev det inget av det fröet heller. En lördag kväll framför TV:n, så visste jag det bara.
"Tänk om det har dött där inne?"
"Sluta" sa sambon.
På tisdagen, fick jag en liten rosa blödning. Redan där visste jag att det var kört.
Onsdagen kom med lite mer blod, men inget som gjorde ont, och inget "riktigt" blödande. På torsdagen ringde jag gråtande in, och frågade vad jag skulle göra.
Vi kom in så sent på eftermiddagen att vi fick åka hem igen. Det var fullt av födande mammor, så läkaren hade inte tid att kolla upp hur det såg ut.
Nåja, vad skulle vi göra? Det var bara sätta sig i bilen, och vända hem. Fredag morgon innan vi åkte, så blödde jag så pass att jag redan visste utgången.
Vi kom in och fick sitta i väntrummet en liten stund. Sen fick jag komma in till läkaren som först ville prata och räkna ut hur långt gången jag skulle tänkas vara, och om jag ville dom skulle rädda fostret om det gick.
"Och det är ju inte så farligt, du har ju barn sedan tidigare!", sa läkaren.
Men när jag ställde mig upp från stolen fanns inget tvivel om hur försent det var. Jag blödde som en nyslaktad gris. Trots BBbinda och byxor på, så var allt genomblodat.
Upp på britsen, och ett ultraljud som visade att det lilla fröet var på väg ut.
Tre små piller i handen fick jag, och blev visad till ett litet wc: "placera dom här så högt upp du kan, kom sen och lägg dig på britsen, så skriver vi in dig!"
Tio minuter senare fick sambon komma, så fick jag säga att det blev ingen bebis..nu heller...
Det tog 10-12 timmar innan allt var klart, sen fick jag fara hem. Ett foster och 380 kronor fattigare.
Hade jag mörkt innan, så vet jag inte riktigt vilken skala det här ska räknas in i! Mycket mörkt!
Nu skulle man så säga till alla att det blev inget, hur lätt är det då att hålla masken, när andra vill vara vänliga och påtala att var säkert något fel på fostret, att nu vet vi ju det fungerar, att det kanske var lika bra eftersom mina andra barn är så stora.
Osv. i all vänlighet och omtänksamhet.
Nu borde det vara så att jag kom en glad nyhet, som en god saga ungefär. Tyvärr är det här ingen sådan saga.
Det blir inga fler barn för min del, jag har slutat att hoppas, jag har slutat att tro.
Dessutom vill jag intala mig själv att det finns ett liv för mig, nu när dom tre barnen jag har, äntligen blivit så stora att det finns en möjlighet dom tänkt skaffa egna liv. Där jag inte ska styra och ställa åt dom, utan dom gör vad dom vill, och jag rycker in när det behövs.
Jag hade ingen aning om vilka stora omvälvande känslor som kan dyka upp i en människohjärna när det kommer till barnlöshet, trots det "bara" handlar om sekundär barnlöshet.
När jag var ung och dum, naiv och blåögd, så trodde jag i min enfald att barn, det var något man bestämde man ville ha i sin familj och vips; så kom det ett barn i magen! Jo, givetvis fattade jag ju hur barn blev till, men planläggningen av det hela.
Jag vet inte hur många gånger jag ställde den dumma frågan: "när ska ni ha barn?" eller "ska ni inte också skaffa barn?"
Helst vill jag ju inte fundera på hur många av mina vänner som kan tänkas ha haft svårt med att bli med barn, eller i hur många år dom kanske suttit i det mörka hålet och bara klistrat fast ett glatt ansikte när jag frågat. Men allra helst hade dom önskat slänga något hårt och vasst i mig!
Idag frågar jag inte dom frågorna, överhuvudtaget. Om jag inte märker att någon vill prata om barn, eller barnlöshet.
Om jag har kommit förbi barnlösheten, och missfallet?
Jag vill svara "ja, det har jag", men ärligt talat, så tror jag inte det.
Men jag väljer att stoppa det djupt inne i mig, för jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det i verkliga livet. Det är lättare att inte ha det i medvetandenivå.
Det som inte syns, finns inte.
Det är inte synd om den som inga barn har, eftersom det går att ha ett bra liv utan barn. Vare sig man valt det eller inte. Bara man klarar av att ta sig till den punkten, det är en tung resa.
Men däremot är synd om den som är mitt i kampen om att bli med barn, för det är en fight som är hård både mot kvinna och mannen, inklusive deras relation.
Vi har alla olika bilder i huvudet, om hur ett perfekt familjeliv ser ut. Vare sig vi har barn sedan tidigare, eller inga alls.
En del tycker barn hör till om man ska kalla sig "familj", ett par utan barn är ingen Familj.
Dom är "bara" ett par. Som vem som helst.
Jag tror man kan vara lycklig utan barn, det tror jag. Men i min värld hör barnen till...i en familj..
