Efter mitt förra inlägg, angående barnlöshet, fick jag respons av en läsare som tyckte man skulle gilla läget, om det inte funkar den vanliga vägen.
Ja, hon eller han, var inte villig att lägga sina skattepengar på att hjälpa andra till den glädjen det innebär att bli föräldrer.
Det är svårt att inte ta illa vid sig, trots allas rätt till eget tyckande.
Men det kändes ruskigt kallt att någon med ett eget barn, kan sitta och säga att man ska acceptera läget om det inte blir barn!
Jag försöker klura ut hur jag ska kunna rättfärdiga personen tyckande, och kunna se saken från dennes sida - men jag fattar inte?
Jag har grubblat och funderat på det...men jag har inga barn på dagis, inga gamla föräldrar som ska in på hemmet just nu...jag vill inte betala skatt för detta, eftersom det är tjänster som JAG inte nyttjar i samhället!
Varför ska jag vara med och betala för något sånt?
Om två år har jag inga skolbarn, sen vill jag inte delta i den skatten heller..
Det kan väl alla andra göra, dom som behöver använda sig av tjänsterna skola och omsorg erbjuder? Eller??
Nu tycker ju inte jag riktigt så!
I mitt huvud lever man solidariskt i samhället, vilket innebär att man delar på utgifter och kostnader, fast man själv inte behöver det, kanske varken just nu eller senare.
MEN man kan råka ut för behovet!
I krassa sifrror angående infertilitet så ser det ut så här: uppskattningsvis beräknas idag 10-15% av alla par i Sverige vara ofrivilligt barnlösa. Och det beräkans stiga i framtiden.
En del kvinnor föds med sämre förutsättningar till att bli mor på egen hand; man kan hamna i förtida klimakterium, man kan drabbas av sjukdomar som påverkar hela ens hormonsystem, man kan helt enkelt ha riktigt dåliga ägg, det finns autoimmuna sjukdomar som gör hela ideén med att bli mamma till en omöjlighet. Plus en hel mängd anledningar till...
Sedan har vi männen som har långsamma "pojkar", eller inga "pojkar" alls..det finns till och med sjuka "pojkar". Även män kan drabbas av sjukdomar som påverkar deras förmåga till barnalstrande.
Både kvinnor och män kan få klamydia som kan ligga dold i kroppen och snuva alla på möjligheten till graviditet!
Ska ingen av dessa få hjälp till föräldraskap, bara för att deras kropp inte förstår bättre?
Vad säger DU till ditt barn den dagen när det kommer till dig med själ och hjärta utanpå kroppen, och berättar om sin livskris, "jag kan inte få barn!!" Ska du då säga helt kallt, "ja, det var väl inte meningen, du får lov att acceptera situationen!"?
Är jag mesig som tycker vi alla ska ha rätt till möjlighet att få bli förälder?
Eller när jag tycker alla människor har lika rätt till vård och omsorg, skola, arbete och rättvis hjälp i samhället när det inte räcker med en egna insatsen?
Solidaritet = av latinets soldium, hela summan, kapitalet. Innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa.
Blev jag stött, eller blev jag stött?!
