Phu...
Äntligen är jag tillbaka i bloggträsket. Semester och lediga helger är förbi!
Fort var det gjort och utvilad var jag i ett par timmar efter hemkomster! Fatta vad fort man kommer tillbaka till verkligheten! Det är ju helt otroligt!

Nu till en fråga av verklig art: hur får man ihop 230 000 kronor relativt snabbt?

Det är inte pengar till varken shopping eller nöjen, utan mer av ytterst trist karaktär. Ett hus som blev sålt, men som ändå inte blev sålt, men blev uthyrt och som ingen vill betala månadskostnaden för!
Här står vi, som två åsnor mellan hötapparna och vet inte vad som är fram eller bak! Det enda VI vet är att vi kommer vara dom som fölorar ekonomiskt i denna soppa!

Om jag lägger ut mitt kontonummer, alternativt öppnar ett nytt konto, så krävs det endast att jag kan få ihop 23 000 givmilda själar som alla ger en guldpeng var! Skulle det vara möjligt? Att få guldpengen kanske inte är något problem. Men kanske mer att hitta 23 000 läsare? Eller vad tror ni?

Har ni annars några ideér om hur jag raskt drar ihop 230 000 svenska riksdaler?

Ge mig några tankar!

Det sista inlägget var aningens trist!

Nu är jag inte såååå deppig över hur livet blev, i det stora känns det faktiskt riktigt bra! Det är bara ibland känslorna tar överhand, och gör sig påminda. I synnerhet just sådant som var tänkt men aldrig blev. Men som sagt, jag gillar livet och jag tror livet gillar mig! Så, det är lugnt!

Just precis, be happy och don´t worry

Det är så trist, jobbigt och outhärdligt när verkligheten tränger sig på under semestertider!

Vi ska ha trevligt och umgås, men det är svårt att inte fokusera på att det finns gravida folk i umgänget!
Försök låta bli att tänka på den lilla magen som putar, försök låta bli att tänka på att vi inte ska dithän..

Jag är inte missunsam, jag är bara människa!
Be Happy...

Så...nu har jag semester om 75 minuter! Gissa om det känns skönt?

Fast i mitt fall vet jag inte om man kan kalla det för semester, eftersom jag inte har ett fast arbete, utan håller mig flytande med springvik.
Och det verkar ju hålla mig flytande just nu iallafall...

Denna vecka har jag jobbat 61 timmar, så jag tycker jag har gjort mig förtjänt av lite välbehövlig vila.
Mina arbetsdagar har varit långa, så när jag har kommit hem har middagen intagits i liggande läge framför TV, och sen har jag slocknat(givetvis har tänderna borstats!).
Men liknade veckor är ju inte kvalitativa vad gäller familjeliv, det handlar bara om sova, äta och jobba!
Fast trots min hårda vecka känner jag mig inte alltför utsliten, kanske för att jag har två olika ställen där jag jobbar.
Ett är mer ett arbetsläger, slit och dra. Det andra är som att komma till himmelriket! Hjälpmedel i alla rum, rent och fräscht. Allt känns bra, men tyvärr är lönen lägre, så därav att jag behåller mitt "arbetsläger"!

Nu vill jag önska er alla en lika skön vecka, som jag förväntar mig själv att ha!

Kan man hata sina ben mer än vad jag gör?
Jag funderar allvarligt på att be om en amputation från lårhöjd....

Jävla skitben.......

Ibland undrar jag om jag är dum, eller bara helt enkelt skitdum?

Nog för att det är bra med pengar, men vad är det som driver mig till att ordna så jag får en 60,5 timmars arbetsvecka?

Det är ju inte så att jag går på mitt jobb och sitter av tiden! Arbetet som undersköterska är inte det mest lättsamma arbete, så varför i hela friden gör jag det?

Visst, tanken på att jag jobbar ihop nästa veckas ledighet känns ju bra.
Men - hur pigg och fräsch kommer jag vara dom första två dagarna?
Jag kommer knappast orka njuta av att jag är ledig! Det blir en totalkollaps, och sen kanske man blir människa igen.

Nåja, jag får väl glädja mig åt att jag har möjlighet att bestämma själv hur och när jag vill jobba, varken A-kassa eller någon annan kan komma för att klaga.
Jag ligger ingen till last, och trots att jag betalar både till A-kassan och facket nyttjar jag inte deras tjänster de dagar jag inget jobb har!
Jag vill inte, och orkar inte med att bli jagad av dom. Men jag betalar mina avgifter för att vara på den säkra sidan!
En vacker dag kanske jag behöver dom, så jag fortsätter betala skjortan!

Så nu är det slut med gnället, för jag ska avsluta kvällen för att orka med veckans kortaste arbetsdag på nio timmar imorgon...