Hur tänker ni andra som bloggar, om det här med att lämna ut sig själv?
Funderar ni på om vad andra ska tänka och tycka? Risken/möjligheten finns ju att folk/nära och kära hittar igen sig själva i bloggen, hur tänker ni om det?
Är allt bra i ens liv, då finns ju inga problem, utan det uppstår ju först om det är en massa trassel på linan.
Det är kanske inte så roligt att vara den det skrivs om? Reflekterar ni över sånt? Eller är jag överkänslig? En hel del bloggar ju bara om ofarliga saker som smink/mode och ytligheter, och där kan det ju endast uppstå diskussioner om hur olika smak folk har. Men när man blandar inte sitt känsloliv, då uppstår ju helt diskussioner. Är det ok att prata om sitt pissiga liv, så här delvis anonymt?
Fast det är ju bara anonymt så länge ingen man känner läser, har man en bekant som läser tråkigheterna så vet ju alla hur illa det är! Hmm, skvallret kanske tappar sin funktion, för allt finns öppet på nätet!

Men tänker ni andra på sådana grejer? Funderar ni på vad andra ska tycka?