Varför ens förundras?
Jag är inte ett dugg förvånad, och jag är inte bitter, inte ledsen utan bara allra mest tillbaka där jag var förut: så här ser livet ut!
Ja, jag fick min fasta heltidstjänst!
Men lika fort som jag fick den, så hamnade den i blåsväder! Givetvis hade dom glömt att checka av att ingen av dom tidigare anställda ville ha mer tid! Tralala...
Så nu finns det någon/några besvikna själar på arbetet som tycker att det är fullkomligt orättvist, vilket det är; att jag kommer invalsande. och sedan bara efter en och en halv månad får ett erbjudande om fast heltid!
Dom har ju jobbat där betydligt längre, och sagt att dom vill ha mer i tid än bara 70-80%.
Eftersom jag är jag, så har jag sagt att det är OK med mig att dra tillbaka erbjudandet, för jag vet hur det är att jobba i en arbetsgrupp där andra tycker man halkar omkring på det där tursamma bananskalet..det är INTE kul!
Det känns dock skönt att veta att mina andra arbetskamrater tycker att jag ska få heltiden!
Dom tycker jag passar in i gruppen, och är go och glá som kexchoklad! ;)
En liten tröst är det..om än inte den största!
Fast inget är ju avgjort riktigt än, dom har inte tagit tillbaka erbjudandet. Men jag tror jag intar hållningen att jag inte har ett fast jobb, likaväl..Det vore för bittert att faktiskt tro att något kan gå bra, bara för att bli påmind om vem jag är i livet.
Mycket enklare att inte tro och hoppas!
Nej, jag ÄR inte bitter!
Men det mesta i mitt liv som kan gå fel, det går fel! Det är mer regel än undantag! Varje gång något positivt sker, så MÅSTE det ske något som är mycket sämre än det som var innan för att balans ska ha uppnåtts!
Någonstans har ett frö inom mig börjat gro att jag kan inte ha varit särskilt trevlig i mitt tidigare liv, om det är meningen jag ska lära mig nya ting i detta livet.
Jag är varken troende, eller något annat inom religionens värld. Men lite funderar jag på hur livet fungerar, det kan inte vara meningen mattan ska ryckas undan varje gång?
Men jag andas, jag lever och jag är den jag var innan: fortfarande lycklig över att jag är jag!
Jag är inte ett dugg förvånad, och jag är inte bitter, inte ledsen utan bara allra mest tillbaka där jag var förut: så här ser livet ut!
Ja, jag fick min fasta heltidstjänst!
Men lika fort som jag fick den, så hamnade den i blåsväder! Givetvis hade dom glömt att checka av att ingen av dom tidigare anställda ville ha mer tid! Tralala...
Så nu finns det någon/några besvikna själar på arbetet som tycker att det är fullkomligt orättvist, vilket det är; att jag kommer invalsande. och sedan bara efter en och en halv månad får ett erbjudande om fast heltid!
Dom har ju jobbat där betydligt längre, och sagt att dom vill ha mer i tid än bara 70-80%.
Eftersom jag är jag, så har jag sagt att det är OK med mig att dra tillbaka erbjudandet, för jag vet hur det är att jobba i en arbetsgrupp där andra tycker man halkar omkring på det där tursamma bananskalet..det är INTE kul!
Det känns dock skönt att veta att mina andra arbetskamrater tycker att jag ska få heltiden!
Dom tycker jag passar in i gruppen, och är go och glá som kexchoklad! ;)
En liten tröst är det..om än inte den största!
Fast inget är ju avgjort riktigt än, dom har inte tagit tillbaka erbjudandet. Men jag tror jag intar hållningen att jag inte har ett fast jobb, likaväl..Det vore för bittert att faktiskt tro att något kan gå bra, bara för att bli påmind om vem jag är i livet.
Mycket enklare att inte tro och hoppas!
Nej, jag ÄR inte bitter!
Men det mesta i mitt liv som kan gå fel, det går fel! Det är mer regel än undantag! Varje gång något positivt sker, så MÅSTE det ske något som är mycket sämre än det som var innan för att balans ska ha uppnåtts!
Någonstans har ett frö inom mig börjat gro att jag kan inte ha varit särskilt trevlig i mitt tidigare liv, om det är meningen jag ska lära mig nya ting i detta livet.
Jag är varken troende, eller något annat inom religionens värld. Men lite funderar jag på hur livet fungerar, det kan inte vara meningen mattan ska ryckas undan varje gång?
Men jag andas, jag lever och jag är den jag var innan: fortfarande lycklig över att jag är jag!
