Jag glömde lägga till i sista inlägget att nu är det färdigtskrivet..sista inlägget är gjort, och vad mer att tillägga?

Ibland kan man få för sig att fötterna får tag i fast mark, det känns ju ganska underbart!
Men sen inser man alldeles för sent att det är samma effekt som på en tsunami, vatten drar sig bort för att sedan komma med allt skit över hela ens kropp. Man tumlar runt, har ingen aning om var man befinner. Vad är upp, vad är ner? Klarar jag mig?

Sedan när allt stillat sig, inser man att någon plockade ut ens hjärta ur kroppen, stampade på det, sparkade ut det på vägen för att sist trampa på som en utbrunnen cigarettstump.

o längre än så här är det inte...

Må vara att jag inte vet vad som är upp eller ner i mitt liv, eller vad som är rätt eller fel. Men fan vad jag är lyckligt lottad som är relativt frisk och kry!

Jag följer Lotta Grays blogg, Vimmelmamman.
Att behöva fundera på om man lever om 6 månader eller om 1 år, borde ingen behöva göra! Jag blir så ledsen när jag läser att dom hitta förändringar på lungan!

Så himla små mina bekymmer känns plötsligt!!

eller hur man nu säger, kanske mer korrekt att säga jag har nästippen precis ovanför vattenytan? I vilket fall som helst så skvalpar det in vatten in i näsborrarna..

Det är märkligt hur man kan likna något som faktiskt var roligt som liten(att vara i stora simbassängen och gå på tå där det var nästan som djupast) som i dagens läge är allt annat än kul! Min tillvaro hamnar mest om att luta huvudet så mycket bakåt att jag slipper drunkna.

Hur gör man för att ta dom nödvändiga stegen bakåt? Så man kommer tillbaka till det grunda, och välbekanta? Hur ska jag undvika svepas med av trycket? Varje gång jag lyfter fötterna hamnar jag ytterligare ett steg längre ut, och det är inte många steg kvar.

Vad tusan gör jag?!