Ibland när jag har PMS, då kan jag verkligen hata både mig själv och mitt hela liv. När sen PMS är borta försöker jag fundera på vad som utlöser detta negativa tänk, och hur jag ska kunna låta bli att tillåta mig att färga min värld så svart.
Hitintills har jag inte kommit på varken vad som utlöser det, eller hur jag tar mig vidare. Det jag kan läsa mig till är att PMS stärks av tidigare erfarenheter genom livet, typ mindre bra barndom med alkoholiserad/frånvarande föräldrer, traumatiska upplevelser i form av föräldrer som dör under tidig barndom.
Hmm, det är så upplyftande att läsa om sånt, med tanke på att alla grejer som skapar taskig grogrund finns där. Det är ju ett under jag blev någorlunda normal, med vissa defekter! Ha ha...
Jag har förmodligen ett större behov av bekräftelse än "vanligt" folk, att få veta jag duger som jag är. Vilket gör att jag känner att jag hela tiden måste överprestera överallt, jag måste vara bäst oavsett vad jag tar mig till. "Se, vad duktig jag är, se mig se mig...bekräfta mig!"
Det är skitjobbigt, för jag är hela tiden på helspänn för att kunna bespara andra runt omkring mig för besvikelser. Jag går med hela världens krav på mina axlar.
Självklart fattar jag att det inte funkar så, det är ingen som ställer orimliga krav på mig, eller har tid att SE mig hela tiden. Så funkar inte världen! Min hjärna fattar det på ett plan, men på ett annat plan så ligger allt förstånd i dis och dimma.
Just för att jag själv kan se en hel del av mina feltänk, gör att livet blir så mycket tyngre. Att jag inte kan hantera det som inte funkar, det är jättejobbigt!
Alla människor vill vara det bästa man kan, men om man känner själv att man inte är ens nära där man vill vara, vad gör man då?
Ja, ett alternativ är ju att gå på behandling, tex hos en KBT-teraupet. Att lära sig förändra sina negativa mönster utan att lägga så mycket vikt i det som hänt tidigare.
Men känner jag mig själv rätt, så kommer inte det att ske. Jag tror jag samtidigt är rädd att förändra mig, för vem blir jag då? Idag känner jag mig själv, med allt det dåliga men också det positiva.
Förstå mig rätt, jag funderar inte på min barndom, det har varit och det går inte att ändra på. Jag är varken bitter eller ledsen över hur det var, för det inser jag; det löser inget utan skapar mer ångest att grubbla över det. Däremot kommer jag aldrig tillhöra skaran som säger; Tack vare min taskiga bakgrund, så har jag blivit den jag är idag!
Kan man säga det, så innebär det i mitt huvud att jag också kan tänka mig att återuppleva min barndom, eftersom jag blev en så bra människa av det.
Min barndom skulle jag verkligen inte vilja återuppleva. Jag kan inte säga hur dåligt det har varit, eftersom mina minnen är djupt begravda.
Mina tidigaste minnen kommer från när jag började skolan, fast det kanske är normalt?! Men även dom minnen som finns, är lite oskarpa. Mitt familjeliv har inte gett så många minnen, jag kan komma ihåg min bästis från det jag var 7 år. Mitt umgänge och vårt bus, det minns jag. Men inte mitt hemliv!
Vad vill jag då med detta inlägg? Absolut inget, tror jag. Dividera med mig själv om jag kan ta av mig oket från axlarna och försöka bara vara människa. En styck, normal, människa!
Sen kanske det finns en sanning i ordspråket:
Älska mig som mest, när jag förtjänar det som minst
För då behöver jag det bäst!
Ha en härlig måndag!
Idag har jag varit en duktig madame!
