Idag har jag jobbat på mitt nya ställe, på en annan avdelning. Jobbet där kände jag igen, alla rutiner var ganska lika det jag gjort tidigare, och personalen var öppen och direkt!

Totalt sett en kanondag!

Men så kom detta med arbetstid upp: dom kunde inte förstå att jag bara ville ha en heltidstjänst! Hur kan man tacka nej till en 75% tjänst?!

Det var det dummaste dom hört!

Öhh, va??

Det var min första reaktion, jag kom inte ens på något att försvara det med! Men två minuter efter hade jag greppat taget om mig själv, och så kom jag med det dumma påståendet: men - jag tänker på min ålderdom, jag ska ju ha råd att vara en glad pensionär en dag! Jag vill kunna ha råd att planera saker!

Det var inget gott försvar, för responsen var omedelbar!

"Jag vill inte tänka på min ålderdom, det är långt kvar dit! Men jag ska leva av min karl, jag vill inte jobba heltid! Det orkar man inte med barn och familj!"

Fattar inte dessa kvinnor att dom gör så att all jämställdhet far all världens väg?? Man kan inte säga att man ska leva på sin karl, för att sen i något annat moment kräva lika rättigheter som männen!

Är det så här man vill det ska vara igen?

Vi kvinnor stannar hemma, föder fram en massa barn och tar hand om hemmet? Vill vi köpa något får vi snällt fråga vår familjeförsörjare, så är det upp till honom att avgöra om det är viktigt eller ej!

Vill dom inte ha egna pengar att göra vad dom vill för, vill man inte veta att man får en relativt god ålderdom? Ok, det kan hända grejer på vägen dit - men, man vill väl göra så gott man kan, med det man har möjlighet att påverka!?

Jag har hamnat i ett smärre chocktillstånd, för i min enfald trodde jag att vi alla kvinnor ville ha ett jobb och en lön som vi kan leva på! Inte att vi ska göra oss beroende av våra män!!

Störd, irriterad, har lust att lägga mig ner och skrika av frustration; det är mina känslor!

För bövelen; säg att det finns kvinnor som vill leva med egna pengar och ett eget värde!!

ka-ching