kramper
09:47
Nu när ämnet kroppsliga krämpor berörs, så måste jag bara kolla om någon därute i läsarvärlden vet något alls om benkramper?
Om ni någon gång provat att ha sendrag så vet ni vad jag menar! Det gör så jäkla ont! För att inte tala om dagen efter, hur möra är inte ens muskler!
Mina kramper är så kraftiga att jag knappt kan stödja på benet dagen efter! Att föda fram ett barn kan inte ens jämföras med detta!
De ställen på benen där jag får kramper är; tårna, vaden, skenbenet(främre sidan av underbenet), sidan av vaden(gör så att hela foten rätas ut), mindre känningar på baksidan av låret.
När mina kramper började i mina unga tonår, då kom dom nästan bara i min högra vad. Jag tyckte det gjorde så himla ont! Men idag när jag får kramp i tår och vad, då är det inte alls samma smärtförnimmelser. Eftersom kramperna i skenbenet, och sidan av vaden, är det mest smärtsamma jag har någonsin varit med om! Det finns inte ETT läge som fungerar för att jag ska kunna sträcka bort krampen!
Fruktansvärt!
Jag har kommit så långt att jag faktiskt överväger att gå till läkaren med mina bekymmer. Och det kan jag lova är ett är ett stort steg, jag GÅR INTE till läkaren vanligtvis.
Knappt i nödfall, ens!
Jag KAN inte visa att jag är sjuk/i behov av hjälp/svag.
Ett stort behov av att vara Superwoman? Kanske det! ;)
Jag minns redan som yngre, så hade jag ofattbart svårt med att säga att jag var sjuk. Att säga man hade feber, och att någon ville visa omsorg var svårt. Skitjobbigt..
Men, nu har mina kramper gått så långt att jag inte fixar smärtan längre. Att vakna av att benen/musklerna spretar åt alla håll är olidligt!
Om jag har kramp ofta? Två-tre gånger i veckan, dyker dom upp, men givetvis inte alla ställen på en och samma gång.
Jag har försökt tänka ut om det är något som påverkar kramperna, om det är något jag äter, inte äter, gör eller inte gör som kan vara densamma gång efter gång. Men jag har ännu inte hitta den gemensamma nämnaren!
Kanske den bästa lösningen är att kapa benen jäms med knäna? Tills kramperna tar över låret? Tillslut återstår inget annat än en torso! ;)
En annan humoristisk vinkel på det hela är, det är när jag får kramp under sex! Fattar ni hur svårt det är att ha sex när hela ens fot, eller vad krampar?
Det enda man tänker är:"men förbövelen, skynda dig! Kom igen, jag kan inte mer!"
Så fort det är klart, får man skynda sig upp så man kan räta på benen...det är sexigt, det!
Jag har provat att äta vitamin/mineral tillskott, men det är ingen skillnad. Vår kost hållning är i det stora hela relativt sund, det kommer tillfällen när slaskmaten ramlar in. Men det har inte påverkat antal kramper.
Så har ni goda ideér, varför får man kramp i benen?
Här får ni en illustration om var på benen mina kramperna sätter in:
|
hm.. jag har hört att man kan få kramp om man har lite av någon vitamin, men detkanske inte stämmer men är ju värt att kolla upp.
Jag brukar kunna få kramp när jag sover, sist vaknade jag och hade haft en dröm om smärta och när jag klev upp gjorde benet så förbannat ont att jag förstod vad det berodde på, senare frågade grannen mig om jag hört någon skrika den natten (oups)
En annan gång ringde telefonen och jag skulle springa upp och fick kramp mitt i språnget och tippade över på sidan, alltså jag föll som en jävla fura och jag tror de kände skalvet hela vägen ner till skåne, sedan låg jag där och blinkade lite förvånat innan själva krampen satte igång.
Lite skrock också då, min mans mormor sover med knivar i fotänden eftersom hon har lätt att få kramp och det ska enligt sägen hjälpa ;)
Ja men eller hur, hade jag haft barn hade min respektive fått leta annat sällskap om denne uttryckt sådant hat mot mitt barn som denna kvinnan gör mot sitt bonusbarn.
Jadu vi är långt från ensamma om dessa känslor, men så får man inte känna! eller? paah säger jag bara och skriver lite mer om det och hoppas att någon av dessa pekpinnemänniskor ska fatta vad vi verkligen går igenom om känner.
På något sätt hoppas jag att man kan få det hela att bli mindre tabubelagt bara folk vågar öppna sig mer om det hela så därför fortsätter jag att skriva om den känslomässiga bergochdalbanan man sitter fast i som barnlös.