Min hud ligger i en hög brevid min kropp. Precis som en dräkt man kan ta av och på. Där ligger mina ögon utslängda tillsammans med mitt hjärta överst i högen.

Varje morgon krävs det oerhört mycket kraft att orka stoppa in hjärtat i kroppen, att dra upp dräkten och att stoppa in ljusglimtarna in i ögat. Det tar så mycket kraft att det enda jag gör med min lediga tid är så lite som möjligt.

Kanske det stavas depression, eller kanske det stavas nedförsbacke?
Vad vet jag?

Det enda jag vet med säkerhet är att livet är tufft, och jag skulle aldrig välja att inte vara med här på jorden; MEN, just nu känns det som om jag tagit time out.

Min kropp, min själ och mitt hjärta befinner sig i olika faser av livet och jag vet inte vilken väg som är bäst för någon del av mig
Jag tror jag leker struts och stoppar huvudet i sanden...