Jag glömde lägga till i sista inlägget att nu är det färdigtskrivet..sista inlägget är gjort, och vad mer att tillägga?

Ibland kan man få för sig att fötterna får tag i fast mark, det känns ju ganska underbart!
Men sen inser man alldeles för sent att det är samma effekt som på en tsunami, vatten drar sig bort för att sedan komma med allt skit över hela ens kropp. Man tumlar runt, har ingen aning om var man befinner. Vad är upp, vad är ner? Klarar jag mig?

Sedan när allt stillat sig, inser man att någon plockade ut ens hjärta ur kroppen, stampade på det, sparkade ut det på vägen för att sist trampa på som en utbrunnen cigarettstump.

o längre än så här är det inte...

Må vara att jag inte vet vad som är upp eller ner i mitt liv, eller vad som är rätt eller fel. Men fan vad jag är lyckligt lottad som är relativt frisk och kry!

Jag följer Lotta Grays blogg, Vimmelmamman.
Att behöva fundera på om man lever om 6 månader eller om 1 år, borde ingen behöva göra! Jag blir så ledsen när jag läser att dom hitta förändringar på lungan!

Så himla små mina bekymmer känns plötsligt!!

eller hur man nu säger, kanske mer korrekt att säga jag har nästippen precis ovanför vattenytan? I vilket fall som helst så skvalpar det in vatten in i näsborrarna..

Det är märkligt hur man kan likna något som faktiskt var roligt som liten(att vara i stora simbassängen och gå på tå där det var nästan som djupast) som i dagens läge är allt annat än kul! Min tillvaro hamnar mest om att luta huvudet så mycket bakåt att jag slipper drunkna.

Hur gör man för att ta dom nödvändiga stegen bakåt? Så man kommer tillbaka till det grunda, och välbekanta? Hur ska jag undvika svepas med av trycket? Varje gång jag lyfter fötterna hamnar jag ytterligare ett steg längre ut, och det är inte många steg kvar.

Vad tusan gör jag?!

Visst är det märkligt hur livet kan rulla på, fast man själv står på paus, men ändå fungerar allt annat runt omkring som om inget särskilt hänt?

I mitt liv slår tröttheten ut allt annat, men jag gissar på att min kropp/själ satt stopp på min ork. Om jag ska orka fungera i mitt dagliga liv, så måste jag vila hela min vakentid..vilket inebär att jag stiger upp på morgonen, och är om möjligt tröttare än när jag gick i säng. Jag jobbar mina timmar, fixar maten och sen dör jag i soffan för att fortsätt sova i sängen. Dag efer dag...

Om inte det är att bli gammal, så är det andra alternativet att jag återgått till tonåren; för den enda som sover mer än jag just nu det är tonårssonen.
Men faktum är att jag orkar inte vara vaken för det innebär att jag tänker och funderar, och det orkar jag bara inte. Det leder inte någonstans för närvarande och jag mår sämre än jag kunde föreställa mig av tankeverksamhet! (jag som alltid trott hjärnverksmahet var positivt!)

Hur startar man om från början, från ruta noll? Hur skapar man nya rutiner som ger livskraft?

Min hud ligger i en hög brevid min kropp. Precis som en dräkt man kan ta av och på. Där ligger mina ögon utslängda tillsammans med mitt hjärta överst i högen.

Varje morgon krävs det oerhört mycket kraft att orka stoppa in hjärtat i kroppen, att dra upp dräkten och att stoppa in ljusglimtarna in i ögat. Det tar så mycket kraft att det enda jag gör med min lediga tid är så lite som möjligt.

Kanske det stavas depression, eller kanske det stavas nedförsbacke?
Vad vet jag?

Det enda jag vet med säkerhet är att livet är tufft, och jag skulle aldrig välja att inte vara med här på jorden; MEN, just nu känns det som om jag tagit time out.

Min kropp, min själ och mitt hjärta befinner sig i olika faser av livet och jag vet inte vilken väg som är bäst för någon del av mig
Jag tror jag leker struts och stoppar huvudet i sanden...