Jag glömde lägga till i sista inlägget att nu är det färdigtskrivet..sista inlägget är gjort, och vad mer att tillägga?

Ibland kan man få för sig att fötterna får tag i fast mark, det känns ju ganska underbart!
Men sen inser man alldeles för sent att det är samma effekt som på en tsunami, vatten drar sig bort för att sedan komma med allt skit över hela ens kropp. Man tumlar runt, har ingen aning om var man befinner. Vad är upp, vad är ner? Klarar jag mig?

Sedan när allt stillat sig, inser man att någon plockade ut ens hjärta ur kroppen, stampade på det, sparkade ut det på vägen för att sist trampa på som en utbrunnen cigarettstump.

o längre än så här är det inte...

Må vara att jag inte vet vad som är upp eller ner i mitt liv, eller vad som är rätt eller fel. Men fan vad jag är lyckligt lottad som är relativt frisk och kry!

Jag följer Lotta Grays blogg, Vimmelmamman.
Att behöva fundera på om man lever om 6 månader eller om 1 år, borde ingen behöva göra! Jag blir så ledsen när jag läser att dom hitta förändringar på lungan!

Så himla små mina bekymmer känns plötsligt!!

eller hur man nu säger, kanske mer korrekt att säga jag har nästippen precis ovanför vattenytan? I vilket fall som helst så skvalpar det in vatten in i näsborrarna..

Det är märkligt hur man kan likna något som faktiskt var roligt som liten(att vara i stora simbassängen och gå på tå där det var nästan som djupast) som i dagens läge är allt annat än kul! Min tillvaro hamnar mest om att luta huvudet så mycket bakåt att jag slipper drunkna.

Hur gör man för att ta dom nödvändiga stegen bakåt? Så man kommer tillbaka till det grunda, och välbekanta? Hur ska jag undvika svepas med av trycket? Varje gång jag lyfter fötterna hamnar jag ytterligare ett steg längre ut, och det är inte många steg kvar.

Vad tusan gör jag?!

Visst är det märkligt hur livet kan rulla på, fast man själv står på paus, men ändå fungerar allt annat runt omkring som om inget särskilt hänt?

I mitt liv slår tröttheten ut allt annat, men jag gissar på att min kropp/själ satt stopp på min ork. Om jag ska orka fungera i mitt dagliga liv, så måste jag vila hela min vakentid..vilket inebär att jag stiger upp på morgonen, och är om möjligt tröttare än när jag gick i säng. Jag jobbar mina timmar, fixar maten och sen dör jag i soffan för att fortsätt sova i sängen. Dag efer dag...

Om inte det är att bli gammal, så är det andra alternativet att jag återgått till tonåren; för den enda som sover mer än jag just nu det är tonårssonen.
Men faktum är att jag orkar inte vara vaken för det innebär att jag tänker och funderar, och det orkar jag bara inte. Det leder inte någonstans för närvarande och jag mår sämre än jag kunde föreställa mig av tankeverksamhet! (jag som alltid trott hjärnverksmahet var positivt!)

Hur startar man om från början, från ruta noll? Hur skapar man nya rutiner som ger livskraft?

Min hud ligger i en hög brevid min kropp. Precis som en dräkt man kan ta av och på. Där ligger mina ögon utslängda tillsammans med mitt hjärta överst i högen.

Varje morgon krävs det oerhört mycket kraft att orka stoppa in hjärtat i kroppen, att dra upp dräkten och att stoppa in ljusglimtarna in i ögat. Det tar så mycket kraft att det enda jag gör med min lediga tid är så lite som möjligt.

Kanske det stavas depression, eller kanske det stavas nedförsbacke?
Vad vet jag?

Det enda jag vet med säkerhet är att livet är tufft, och jag skulle aldrig välja att inte vara med här på jorden; MEN, just nu känns det som om jag tagit time out.

Min kropp, min själ och mitt hjärta befinner sig i olika faser av livet och jag vet inte vilken väg som är bäst för någon del av mig
Jag tror jag leker struts och stoppar huvudet i sanden...

Hur hanterar du stress? Skriker du åt andra, eller äter du för att döva stressen? Vad gör du?
Jag äter upp mina nagelband, vilket resulterar i att jag har absolut inga nagelband, och inget skinn runt naglarna!
Jag är ute efter hur jag ska sluta med detta! Jag slutar inte bita trots det går hål på skinnet, på sin höjd kan jag göra ett uppehåll så det hinner bildas ny yta att bita på...Sen är det ju beroende på hur mycket stress som ligger bakom, den vardagliga stressen gör inte så mycket, den genererar mest i att jag tar bort det lösa bitar som finns. Men den stress jag upplever just nu, den gör att jag i princip äter upp mina fingrar! Det funkar inte.

Med tanke på att jag håller på med sårvård och liknande på jobbet, blir det lätt äckligt med såriga fingrar!

Jag behöver hitta en stressfrigörare! Heeeelp!!

På söndag byter jag siffror i ålder, ytterligare ett år på nacken! Somliga säger jag blir gammal, somliga tror jag är +/- 30; vilket inte alls tar ont!
Tyvärr säger inte mitt inre jag att jag är däromkring, sen vet jag inte om det är för att det sker många ting i omgivningen som skapar lite tungt i mig just nu..allt kan inte sägas offentligt, hur mycket jag än skulle behöva dryfta saker och ting!

Livet är verkligen inte bara lätt...vad och hur gör man?

Och by the way: tips mot bananflugor mottages tacksamt!

Nu har vi oktober månad 2009.

För ganska precis ett år sedan så satt jag med ett positivt graviditetsbesked i handen, det skedde dödsfall som inte var inkalkulerade i livet.
Det var ganska mycket mörker mitt i det ljusa.
Nu räckte det ljusa inte så långt, men det är en gammal historia.

Borde inte livet vara ljusare nu?

Jo, det slutade med att jobbet blev mitt! Det känns bra! Ett kanonställe att jobba på, ett ställe där jag känner mig hemma. Som om jag jobbat där många år, och det är skönt!

Varför ens förundras?

Jag är inte ett dugg förvånad, och jag är inte bitter, inte ledsen utan bara allra mest tillbaka där jag var förut: så här ser livet ut!

Ja, jag fick min fasta heltidstjänst!
Men lika fort som jag fick den, så hamnade den i blåsväder! Givetvis hade dom glömt att checka av att ingen av dom tidigare anställda ville ha mer tid! Tralala...
Så nu finns det någon/några besvikna själar på arbetet som tycker att det är fullkomligt orättvist, vilket det är; att jag kommer invalsande. och sedan bara efter en och en halv månad får ett erbjudande om fast heltid!
Dom har ju jobbat där betydligt längre, och sagt att dom vill ha mer i tid än bara 70-80%.

Eftersom jag är jag, så har jag sagt att det är OK med mig att dra tillbaka erbjudandet, för jag vet hur det är att jobba i en arbetsgrupp där andra tycker man halkar omkring på det där tursamma bananskalet..det är INTE kul!

Det känns dock skönt att veta att mina andra arbetskamrater tycker att jag ska få heltiden!
Dom tycker jag passar in i gruppen, och är go och glá som kexchoklad! ;)
En liten tröst är det..om än inte den största!

Fast inget är ju avgjort riktigt än, dom har inte tagit tillbaka erbjudandet. Men jag tror jag intar hållningen att jag inte har ett fast jobb, likaväl..Det vore för bittert att faktiskt tro att något kan gå bra, bara för att bli påmind om vem jag är i livet.
Mycket enklare att inte tro och hoppas!
Nej, jag ÄR inte bitter!
Men det mesta i mitt liv som kan gå fel, det går fel! Det är mer regel än undantag! Varje gång något positivt sker, så MÅSTE det ske något som är mycket sämre än det som var innan för att balans ska ha uppnåtts!
Någonstans har ett frö inom mig börjat gro att jag kan inte ha varit särskilt trevlig i mitt tidigare liv, om det är meningen jag ska lära mig nya ting i detta livet.
Jag är varken troende, eller något annat inom religionens värld. Men lite funderar jag på hur livet fungerar, det kan inte vara meningen mattan ska ryckas undan varje gång?

Men jag andas, jag lever och jag är den jag var innan: fortfarande lycklig över att jag är jag!

Jag går på små rosa moln av glädje!
Fortfarande två dagar efter beskedet tycker jag det känns helt underbart!

Jag kan inte ta in det att i dagens KRIS Sverige, så har jag lyckats få en fast heltidsanställning!
Det finns nog inte mycket som kan få ner mig på jorden igen, inte för ögonblicket!

Dessutom fick jag hjälp med att trycka till mitt bäcken igår..jag har haft ont i drygt ett år. Fast sanningen att säga så har jag inte mindre ont i dag! Men det är OK, för jag njuter av tanken på MITT jobb. Allt är OK! ;)

Hoppas ni alla mår lika bra som jag!

Ibland undrar jag hur världen är funtad?

Idag har varit en dag helt emot naturens ordning! Sjukt, sanslöst, och absolut inte något som jag väntat mig!

Jag har ju som bekant tacka NEJ till två tre olika tjänster på grund av att det endast är deltider. Mitt mål är kunna försörja mig själv på min egen lön, utan att behöva känna att någon annan ska hjälpa mig. Och att jobba som vikarie kanske inte ger riktigt 100 % av en tjänst, men mycket närmre än vad en deltid gör.
Därför har jag valt att springa mellan två olika arbetsplatser, jag har tagit alla tider dom erbjudit och jag har gett jobbet full uppmärksamhet.
Det är inte så svårt i och för sig, eftersom jag älskar mitt jobb. Trots jag "bara" tar hand om de gamla...
Så vad hände idag då?!

Jo, jag fick ett erbjudande om fast heltidstjänst!!! :0

Sanslöst är det enda ord jag kan komma på! Att det faktiskt lönade sig att tacka nej till deltider! Wohoo
Sjukt....totalsjukt!!!

Jag har sagt jag ska tänka på det till i morgon, men det är väl klart jag ska tacka ja! Vad annat kan man göra?!

Det finns ett ljus i tunneln, trots allt!!

Om det är nu mot förmodan någon som läser detta, så orkar jag bara inte just nu uppdatera bloggen..

Mitt sätt att se på livet just nu är att: om jag inte funderar på vad, vem, varför, hur, var och när och inte förväntar mig något som helst överhuvudtaget, så är livet rätt okej...

Därav blir också bloggen lidande, eftersom kravlösheten gör att jag inte orkar med att tänka varken framåt, bakåt eller överhuvudtaget!
Pling plong och tjolong på er!

Phu...
Äntligen är jag tillbaka i bloggträsket. Semester och lediga helger är förbi!
Fort var det gjort och utvilad var jag i ett par timmar efter hemkomster! Fatta vad fort man kommer tillbaka till verkligheten! Det är ju helt otroligt!

Nu till en fråga av verklig art: hur får man ihop 230 000 kronor relativt snabbt?

Det är inte pengar till varken shopping eller nöjen, utan mer av ytterst trist karaktär. Ett hus som blev sålt, men som ändå inte blev sålt, men blev uthyrt och som ingen vill betala månadskostnaden för!
Här står vi, som två åsnor mellan hötapparna och vet inte vad som är fram eller bak! Det enda VI vet är att vi kommer vara dom som fölorar ekonomiskt i denna soppa!

Om jag lägger ut mitt kontonummer, alternativt öppnar ett nytt konto, så krävs det endast att jag kan få ihop 23 000 givmilda själar som alla ger en guldpeng var! Skulle det vara möjligt? Att få guldpengen kanske inte är något problem. Men kanske mer att hitta 23 000 läsare? Eller vad tror ni?

Har ni annars några ideér om hur jag raskt drar ihop 230 000 svenska riksdaler?

Ge mig några tankar!

Det sista inlägget var aningens trist!

Nu är jag inte såååå deppig över hur livet blev, i det stora känns det faktiskt riktigt bra! Det är bara ibland känslorna tar överhand, och gör sig påminda. I synnerhet just sådant som var tänkt men aldrig blev. Men som sagt, jag gillar livet och jag tror livet gillar mig! Så, det är lugnt!

Just precis, be happy och don´t worry

Det är så trist, jobbigt och outhärdligt när verkligheten tränger sig på under semestertider!

Vi ska ha trevligt och umgås, men det är svårt att inte fokusera på att det finns gravida folk i umgänget!
Försök låta bli att tänka på den lilla magen som putar, försök låta bli att tänka på att vi inte ska dithän..

Jag är inte missunsam, jag är bara människa!
Be Happy...

Så...nu har jag semester om 75 minuter! Gissa om det känns skönt?

Fast i mitt fall vet jag inte om man kan kalla det för semester, eftersom jag inte har ett fast arbete, utan håller mig flytande med springvik.
Och det verkar ju hålla mig flytande just nu iallafall...

Denna vecka har jag jobbat 61 timmar, så jag tycker jag har gjort mig förtjänt av lite välbehövlig vila.
Mina arbetsdagar har varit långa, så när jag har kommit hem har middagen intagits i liggande läge framför TV, och sen har jag slocknat(givetvis har tänderna borstats!).
Men liknade veckor är ju inte kvalitativa vad gäller familjeliv, det handlar bara om sova, äta och jobba!
Fast trots min hårda vecka känner jag mig inte alltför utsliten, kanske för att jag har två olika ställen där jag jobbar.
Ett är mer ett arbetsläger, slit och dra. Det andra är som att komma till himmelriket! Hjälpmedel i alla rum, rent och fräscht. Allt känns bra, men tyvärr är lönen lägre, så därav att jag behåller mitt "arbetsläger"!

Nu vill jag önska er alla en lika skön vecka, som jag förväntar mig själv att ha!

Kan man hata sina ben mer än vad jag gör?
Jag funderar allvarligt på att be om en amputation från lårhöjd....

Jävla skitben.......

Ibland undrar jag om jag är dum, eller bara helt enkelt skitdum?

Nog för att det är bra med pengar, men vad är det som driver mig till att ordna så jag får en 60,5 timmars arbetsvecka?

Det är ju inte så att jag går på mitt jobb och sitter av tiden! Arbetet som undersköterska är inte det mest lättsamma arbete, så varför i hela friden gör jag det?

Visst, tanken på att jag jobbar ihop nästa veckas ledighet känns ju bra.
Men - hur pigg och fräsch kommer jag vara dom första två dagarna?
Jag kommer knappast orka njuta av att jag är ledig! Det blir en totalkollaps, och sen kanske man blir människa igen.

Nåja, jag får väl glädja mig åt att jag har möjlighet att bestämma själv hur och när jag vill jobba, varken A-kassa eller någon annan kan komma för att klaga.
Jag ligger ingen till last, och trots att jag betalar både till A-kassan och facket nyttjar jag inte deras tjänster de dagar jag inget jobb har!
Jag vill inte, och orkar inte med att bli jagad av dom. Men jag betalar mina avgifter för att vara på den säkra sidan!
En vacker dag kanske jag behöver dom, så jag fortsätter betala skjortan!

Så nu är det slut med gnället, för jag ska avsluta kvällen för att orka med veckans kortaste arbetsdag på nio timmar imorgon...

Efter mitt förra inlägg, angående barnlöshet, fick jag respons av en läsare som tyckte man skulle gilla läget, om det inte funkar den vanliga vägen.
Ja, hon eller han, var inte villig att lägga sina skattepengar på att hjälpa andra till den glädjen det innebär att bli föräldrer.
Det är svårt att inte ta illa vid sig, trots allas rätt till eget tyckande.
Men det kändes ruskigt kallt att någon med ett eget barn, kan sitta och säga att man ska acceptera läget om det inte blir barn!
Jag försöker klura ut hur jag ska kunna rättfärdiga personen tyckande, och kunna se saken från dennes sida - men jag fattar inte?

Jag har grubblat och funderat på det...men jag har inga barn på dagis, inga gamla föräldrar som ska in på hemmet just nu...jag vill inte betala skatt för detta, eftersom det är tjänster som JAG inte nyttjar i samhället!
Varför ska jag vara med och betala för något sånt?
Om två år har jag inga skolbarn, sen vill jag inte delta i den skatten heller..
Det kan väl alla andra göra, dom som behöver använda sig av tjänsterna skola och omsorg erbjuder? Eller??

Nu tycker ju inte jag riktigt så!
I mitt huvud lever man solidariskt i samhället, vilket innebär att man delar på utgifter och kostnader, fast man själv inte behöver det, kanske varken just nu eller senare.
MEN man kan råka ut för behovet!

I krassa sifrror angående infertilitet så ser det ut så här: uppskattningsvis beräknas idag 10-15% av alla par i Sverige vara ofrivilligt barnlösa. Och det beräkans stiga i framtiden. En del kvinnor föds med sämre förutsättningar till att bli mor på egen hand; man kan hamna i förtida klimakterium, man kan drabbas av sjukdomar som påverkar hela ens hormonsystem, man kan helt enkelt ha riktigt dåliga ägg, det finns autoimmuna sjukdomar som gör hela ideén med att bli mamma till en omöjlighet. Plus en hel mängd anledningar till...
Sedan har vi männen som har långsamma "pojkar", eller inga "pojkar" alls..det finns till och med sjuka "pojkar". Även män kan drabbas av sjukdomar som påverkar deras förmåga till barnalstrande.
Både kvinnor och män kan få klamydia som kan ligga dold i kroppen och snuva alla på möjligheten till graviditet!
Ska ingen av dessa få hjälp till föräldraskap, bara för att deras kropp inte förstår bättre?
Vad säger DU till ditt barn den dagen när det kommer till dig med själ och hjärta utanpå kroppen, och berättar om sin livskris, "jag kan inte få barn!!" Ska du då säga helt kallt, "ja, det var väl inte meningen, du får lov att acceptera situationen!"?

Är jag mesig som tycker vi alla ska ha rätt till möjlighet att få bli förälder?
Eller när jag tycker alla människor har lika rätt till vård och omsorg, skola, arbete och rättvis hjälp i samhället när det inte räcker med en egna insatsen?

Solidaritet = av latinets soldium, hela summan, kapitalet. Innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa.

Blev jag stött, eller blev jag stött?!

Ni kan höra fortsättningen?

Idag är jag trött, mina öron är trötta, hela kroppen går på lugnande!

Dagen efter konserten med Metallica känns det som om jag är på väg att bli döv...nej, jag använder inte proppar! Jo, jag vet det är dumt! Men jag älskar känslan av det ljudet som går in i HELA kroppen! Det är skitskönt!

Men på tisdag, sista konserten i Köpenhamn, då blir det proppar hela vägen in!

Detta är vardagslycka för mig:

Igår, söndag, var jag ute tillsammans med min sambo och plockade bär. Vi for till Höjebromölla och plockade blåbär och hallon!

För det första, vilka jätteblåbär vi plockade!Jag vet inte om det framgår av fotot hur stora dom faktiskt är, men dom är lätt dubbelt så stora som skogsblåbär.

Dom har ingen likhet alls med bären i skogen! Inga blå fingrar, inga halvmosade bär. Utan stora snabbplockade jättebär! Och sen det andra: dom smakade hur bra som helst direkt från busken. Men - när jag sedan gjorde denna blåbärspaj, så försvann smaken från bären! :O

Det smakade givetvis lite fruktigt/syrligt, men inget som hade med blåbär att göra! Som tröst, var ju dock själva pajen god! Perfekt botten, och gott mandeltäcke. Mums!

Så nu ska jag ta och prova med att plocka ett varv till, men jag ska testa att göra sylt och marmelad istället. Försvinner smaken även då, då blir det till att äta bären med gröt eller yogurt.

Hallonen har jag inte hunnit göra något med ännu, jag vet inte vad jag ska hitta på för något, eftersom jag inte vill förstöra dessa fantastiska bär! Hallon är ju allra bäst au naturel, tycker jag!

Ut med er och plocka bär och frukt! ;)

Idag har jag varit en duktig madame!
Eftersom det ändå regnade, så tog jag mig i själv i kragen och bakade dessa ljuvliga pizzabullar! Vilken doft vi har haft i hemmet!

Receptet lånade jag från denna blogg: TheStrangeBakery.Blogspot.com

Det finns mycket gott på deras blogg, men eftersom jag har tänkt det är bra att ha picnicfika i frysen, så fick det bli dessa underverk!
Jag har lagt i rökt skinka och svarta hackade oliver som fyllning, förutom tomatsås och ost. Dessutom har jag även kryddat lite extra med bruschettakrydda i såsen.

Det här behövs till ca 30 st:

50 g jäst
5 dl mjölk
3 msk olivolja
1 tsk salt
1 msk socker
1 ägg
4 dl grahamsmjöl
8-9 dl vetemjöl

Fyllning:
1 hackad rödlök, 1 pkt krossad tomat, 3 vitlöksklyftor pressade, salt och peppar kokas i en gryta.
2 dl riven ost
2 msk färsk hackad chili

Till pensling:
1 ägg
flingsalt
lite italiensk salladskrydda
Ugn: 225°
Gör så här:
Värm mjölken till 37 grader. Rör ut jästen i mjölken. Tillsätt olja, salt, socker, ägg och mjöl. Arbeta samman det till en smidig deg. Låt den jäsa ca 30 minuter.
Dela degen i två delar. Kavla ut varje del. Bred på fyllningen. Rulla ihop degen och skär varje rulle i ca 15 bitar. Lägg bullarna i pappersformar eller i muffinsbleck. Låt jäsa 15 minuter. Pensla med ägget, strö över salt och italiensk salladskryffa. Baka i ugn ca 10 minuter.

Degen var lätthanterlig och det gick väldigt fort att göra dessa, kan verkligen rekommenderas!

Ibland när jag har PMS, då kan jag verkligen hata både mig själv och mitt hela liv. När sen PMS är borta försöker jag fundera på vad som utlöser detta negativa tänk, och hur jag ska kunna låta bli att tillåta mig att färga min värld så svart.

Hitintills har jag inte kommit på varken vad som utlöser det, eller hur jag tar mig vidare. Det jag kan läsa mig till är att PMS stärks av tidigare erfarenheter genom livet, typ mindre bra barndom med alkoholiserad/frånvarande föräldrer, traumatiska upplevelser i form av föräldrer som dör under tidig barndom.
Hmm, det är så upplyftande att läsa om sånt, med tanke på att alla grejer som skapar taskig grogrund finns där. Det är ju ett under jag blev någorlunda normal, med vissa defekter! Ha ha...

Jag har förmodligen ett större behov av bekräftelse än "vanligt" folk, att få veta jag duger som jag är. Vilket gör att jag känner att jag hela tiden måste överprestera överallt, jag måste vara bäst oavsett vad jag tar mig till. "Se, vad duktig jag är, se mig se mig...bekräfta mig!"
Det är skitjobbigt, för jag är hela tiden på helspänn för att kunna bespara andra runt omkring mig för besvikelser. Jag går med hela världens krav på mina axlar.
Självklart fattar jag att det inte funkar så, det är ingen som ställer orimliga krav på mig, eller har tid att SE mig hela tiden. Så funkar inte världen! Min hjärna fattar det på ett plan, men på ett annat plan så ligger allt förstånd i dis och dimma.
Just för att jag själv kan se en hel del av mina feltänk, gör att livet blir så mycket tyngre. Att jag inte kan hantera det som inte funkar, det är jättejobbigt!

Alla människor vill vara det bästa man kan, men om man känner själv att man inte är ens nära där man vill vara, vad gör man då?
Ja, ett alternativ är ju att gå på behandling, tex hos en KBT-teraupet. Att lära sig förändra sina negativa mönster utan att lägga så mycket vikt i det som hänt tidigare.
Men känner jag mig själv rätt, så kommer inte det att ske. Jag tror jag samtidigt är rädd att förändra mig, för vem blir jag då? Idag känner jag mig själv, med allt det dåliga men också det positiva.

Förstå mig rätt, jag funderar inte på min barndom, det har varit och det går inte att ändra på. Jag är varken bitter eller ledsen över hur det var, för det inser jag; det löser inget utan skapar mer ångest att grubbla över det. Däremot kommer jag aldrig tillhöra skaran som säger; Tack vare min taskiga bakgrund, så har jag blivit den jag är idag!
Kan man säga det, så innebär det i mitt huvud att jag också kan tänka mig att återuppleva min barndom, eftersom jag blev en så bra människa av det.
Min barndom skulle jag verkligen inte vilja återuppleva. Jag kan inte säga hur dåligt det har varit, eftersom mina minnen är djupt begravda.
Mina tidigaste minnen kommer från när jag började skolan, fast det kanske är normalt?! Men även dom minnen som finns, är lite oskarpa. Mitt familjeliv har inte gett så många minnen, jag kan komma ihåg min bästis från det jag var 7 år. Mitt umgänge och vårt bus, det minns jag. Men inte mitt hemliv!

Vad vill jag då med detta inlägg? Absolut inget, tror jag. Dividera med mig själv om jag kan ta av mig oket från axlarna och försöka bara vara människa. En styck, normal, människa!

Sen kanske det finns en sanning i ordspråket:
Älska mig som mest, när jag förtjänar det som minst För då behöver jag det bäst!
Ha en härlig måndag!

Räkna kalorier i dina livsmedel med kaloriräknaren
Hur kul är inte detta med vikt? Ja, eller kul och kul. Det beror väl på vem man frågar! Jag kan väl ha utrymme att tycka det är kul med kaloriberäkning, eftersom jag inte har viktproblem. Inte uppåt iallafall!

Om ni frågar folk runt omkring mig så tycker dom flesta jag är i det tunnaste laget, men jag har aldrig vägt mycket.

Man kan inte förvänta sig jag ska bli "normaltjock" bara så där, inte ens om jag äter mycket. Det enda som händer vid tvångsmatning är att jag får större mage, och det är INTE snyggt!

Genom åren har folk bakom ryggen på mig funderat på om jag lider av anorexi eller något annat. Men nej, det har jag aldrig gjort! Jag älskar mat, godis, socker, ja allt som inte är sunt, men likaväl fast jag proppar i mig händer det inget på vågen. Det förstås, nu när jag passerat 40 så lägger det sig gärna en ring runt magen, och det är inte klädsamt, för varken ung eller gammal!
Men det är lite kul (not) hur legalt det är att säga till en som är smal, att man ser ut som om man är sjuk, eller bara säga elaka kommentarer om hur fult det är vara mager! Det är verkligen inte upplyftande för ens självförtroende!

För att återgå till tanken med vikt; jag har hittat en sida där du trycker in det du ska äta/har ätit under dagen, och så får du veta hur många kalorier du fått i dig! Det är skoj! Man kan äta ganska osunt utan att få i sig för många kalorier, bara man tänker på mängden!

Vad är då vitsen för mig som är smal att räkna kalorier? Förmodligen nästan samma vits för dig som väger för mycket eller för dig som står där du vill stå: att stanna där jag är, inte få för lite eller för mycket! Sundhetstänk, helt enkelt!

Det kvittar hur många dieter man går på, om man inte kan förändra sitt synsätt på när/var/hur/varför man äter. Jag tror man måste fundera ärligt om vilken förhållning man har till livet/familjen/partner/arbete, för jag inbillar mig att många gånger far det in sötsaker, chips och annat osunt, just för att döva känslor.

I mitt liv har det ofta hänt att jag har tryckt i mig 200 gram choklad när jag behövt tröst. Det känndes skönt att få söt, god choklad i munnen. Alla andra tankar försvinner för ett ögonblick, och sen när kakan är slut, ja då har jag oftast hunnit i fatt i känslolivet och jag har tryckt ner det som påverkade mig!
Osunt, ja visst! Hur mycket som helst! Men, efter att jag upptäckt 70 % choklad, så äter jag inte samma mängd längre. Det är inte samma grej, plus att jag inte är lika långt ner i det mörka hålet lika ofta. Jag mår bättre helt enkelt inne i huvudet och i själen!

Tro nu inte att jag tror det är enkelt vara överviktig, det gör jag verkligen inte! Det är jättesvårt, på samma sätt som att vara för smal; det påverkar hela ens självbild. Man ser inte sig själv i spegeln, man ser det självkänslan säger åt en att man är värd. Att leva livet på annan sida än den normala normen, är jättesvårt.

Det finns ingen som dömer en hårdare än en själv!

Oavsett vad du väger; älska dig själv!

Ps. Ingen shoppingtur, det blev Johan Glans istället! ;)

Måste bara göra ett kort inlägg om denna artikel i Aftonbladet.

Det är ju lika troligt som att Jultomten existerar!

Nu känner jag att det inte är riktigt läge för en utflykt till. Jag orkar inte en till! Tre dagar på raken med utflykter är mer än vad jag orkar!

Dessutom har jag äntligen lyckats med bedriften att övertala min 18-åriga dotter att spendera en dag med mig! Wohoo!! ;)
Hon har varit hos mig i snart 4 veckor, och det är inte mycket jag har sett av henne. Det tog en cirka 3-4 dagar innan hon hade lärt känna sin första bekant!

Imponerande, tycker jag!

Någonstans innan vi blir helt vuxna, tappar vi (jag) förmågan till att skapa kontakter på ett sånt där öppet och oförställt vis.

Jag vet inte hur det är med er andra men jag blir lite osäker och funderar på om andra tycker jag är konstig om jag pratar med folk jag inte känner.
Självklart, på givna ställen, på pubar och dansställen, så är det ju inte konstigt att prata med okänt folk.

Men så där på en parkbänk! Hon gick ut för att röka på områdets torg, och vips så hade hon nya vänner!
Det hjälper förmodligen rätt bra att hon är ofantligt söt, och ser otroligt bra ut(va, är jag partisk?). Och jo, det var en kille som kom fram för att prata. ;)

Vad ska man då roa en 18-åring med, som tycker att det är rätt mysigt vara med sin mamma, men helst skulle vara någon annanstans? Det som är ett säkert kort, är ju shopping!
Men jag är ju bara så förtvivlat fattig denna sommar! Utan säker lön, och utan A-kassa blir man inte rik. Däremot är jag väldigt lugn och harmonisk inombords! Jag jobbar de timmar jag blir erbjuden, så jag klarar min egen ekonomi, men det är ju inte så mycket pengar till övers. Guldkanten på tillvaron uteblir, och det är trist.

Men jag kommer nog köra på shoppingrundan ändå, det finns ju mycket som är billigt som glädjer en halvvuxen tjej. Dessutom är det ju rea på stan, så jag ska säkert kunna hålla henne flytande några timmar! ;)

Oavsett om jag har varit ledig nästan hela veckan, måste jag säga att det är skönt med helg. Inte så mycket för att jag ska få vila, utan mer för det sociala livets skull. Att gå hemma och dröna när andra jobbar, är ju inte bara helfestligt. Det blir många timmar att fördriva i ensamhet, vilket ger väldigt lååååånga timmar!

Nu har jag sådan tur att jag ska få mer vikaretid nästa vecka, på ett nytt ställe. Det blir kul, mer människor att träffa och mer pengar i börsen! Plus för det faktum att jag får något att göra, i bästa fler dagar!

Hur skönt det än är att vara ledig, så är det inte kul! Det blir planlöst, ostrukturerat och meningslöst. Allt jag vill göra hemma, det kan ju jag göra en annan dag, eftersom arbetslösheten inte har ett slutdatum. Men jag håller mig positiv! Det är klart det löser sig!

I eftermiddag blir det ett inlägg om vad vi fick shoppat under dagen! Favoritinlägg! ;)

Tjo på er!

Så var det dags för punkt nummer 2, som inte är fullgjord trots min resa till Landskrona! Jag skulle ju se Water Kite Festival, men allt jag fick se var en liten, liten glimt av en kite, men det var också allt!

Eftersom jag inte är så hemmastad i Landskrona, så frågar man ju givetvis efter vägen. Allt för att slippa gå fel, och hamna helt galet, eller?!

Jag började med att ta bussen och frågade chauffören var dom skulle segla; "det är inte alls långt bort, det ligger nere vid roddklubben". Så han visade med sina händer hur jag skulle gå, vänster höger vänster höger, typ..Sånt ger mig inget, peka och jag hittar bättre.

Men i allafall så går jag någorlunda efter dom direktiv jag fått. Hittar jag någon Kite Festival?? Rätt gissat, det gjorde jag inte.

Det jag hittade var Landskronas egen festival, wohoo. Nåja, det kan ju också vara trevligt att titta på, så jag gick runt lite grann när jag ändå var där.

Ibland kan sådant också vara en lyckträff. Plötsligt stod jag utanför Landskronas turistbyrå!! Jippie! Jag skyndade mig in, och där var det en riktigt söt tjej som kunde förklara för mig hur jag skulle gå, hon var dock lite tveksam för det var en bra bit. Äsch, van att gå är jag ju, eftersom jag inget körkort har.

Jag börjar gå efter kartan jag fick, kommer fram, ser en liten skymt av en kite. Och det var det!
Fel ingång, endast för dom som har båt kommer in den vägen! Blää! Lite trött blev jag just då!
Varm och klibbig hade jag redan hunnit bli, så nu orkade jag inget mer.
Första bästa vägen till tåget var vad som fick bli! En Brämhults morotsjuice(by the way det godaste man kan dricka!), och en kartong med svenska jordgubbar köpte jag på ICA som tröst.

En knappt lika trevlig dag som i Båstad igår, och hör och häpna; jag kan nästan tänka mig åka dit igen!! Hur oväntat är inte det?

Ha en härlig dag

Ha det

Känner du dig själv? Vet du vem du är, vad du står för?

Ibland tror jag att jag gör det, sen kommer det stunder när jag är lite mer tveksam till om jag verkligen gör det, eftersom jag kan ha gjort något jag inte riktigt trodde jag skulle göra. Då är det dessutom oftast med negativ innebörd för min egen del. Då blir jag fundersam!

Jag vet vem jag är, det är egentligen inte där det sitter, utan det problemet ligger nog mer i det att jag inte riktigt vågar stå upp för mig själv. Ibland kan jag komma på mig själv med att be om ursäkt för min existens, att vara tacksam för ting jag inte behöver vara tacksam för! Förmodligen ett väldigt typiskt kvinnligt beteende?!

Om jag ska lista mina tre bästa egenskaper:
1. Omtänksam
2. Positiv livssyn
3. Openminded

Givetvis tar vi och listar dom tre sämsta också:
1. Omtänksam, jag vill alla så gott, att jag glömmer mig själv.
2. Osäker
3. Hetsig

Hur gör man för att få stadiga skor på fötterna, så att man vågar trampa på den väg man valt, utan att väja för en mängd bråte på vägen? Jag vet ju vart jag är på väg, men behöver lite hjälp att komma över skräpet!
Jag kan avundas dessa människor som bara går rakt fram, dom vet vilken väg dom valt, dom tvekar aldrig och dessuton når dom målet. Avundsvärt!

Hur gör du för att nå dina mål, här i livet? Går du rakt på, eller tvekar du som jag?

Hur tänker ni andra som bloggar, om det här med att lämna ut sig själv?
Funderar ni på om vad andra ska tänka och tycka? Risken/möjligheten finns ju att folk/nära och kära hittar igen sig själva i bloggen, hur tänker ni om det?
Är allt bra i ens liv, då finns ju inga problem, utan det uppstår ju först om det är en massa trassel på linan.
Det är kanske inte så roligt att vara den det skrivs om? Reflekterar ni över sånt? Eller är jag överkänslig? En hel del bloggar ju bara om ofarliga saker som smink/mode och ytligheter, och där kan det ju endast uppstå diskussioner om hur olika smak folk har. Men när man blandar inte sitt känsloliv, då uppstår ju helt diskussioner. Är det ok att prata om sitt pissiga liv, så här delvis anonymt?
Fast det är ju bara anonymt så länge ingen man känner läser, har man en bekant som läser tråkigheterna så vet ju alla hur illa det är! Hmm, skvallret kanske tappar sin funktion, för allt finns öppet på nätet!

Men tänker ni andra på sådana grejer? Funderar ni på vad andra ska tycka?

Att leva utan sysselsättning är inte skoj, visst det är skönt någon dag. Men hur kul är det att ha all tid i världen att ta reda på alla vardagliga grejer? Det blir lätt ostrukturerat och planlöst, eller så sker det helt enkelt inte överhuvudtaget! Vilket gäller mig, både titt som tätt! ;)

Men för att råda bot på mina långa arbetssökande dagar, har jag helt enkelt gjort upp planer för mig, för hela veckan! Här ska upptäckas nya platser!

Jag har googlat fram och tillbaka, letat efter ditt och datt. Sedan fastnade jag för helt ickejag aktiviteter; jag ska fara och se Tennis i Båstad! Även Shallow Water Festival i Landskrona ska jag besöka! Mitt sista besök blir i Kristianstad, på Åhus Beachhandbolls festival. Det blir tre hela dagar med sport, kan ni förstå hur långt bort det är från mitt jag?!

Men kul tror jag att det blir! Kameran runt halsen, den tunna, tunna börsen i väskan och så jag i släptåg! Det dyraste som sker under dessa dagar blir tennisen, men ok, jag är så pass billig i drift alla övriga dagar, så det får lov att gå! ;)

Däremot lägger jag in ett litet veto; regnar det så blir det inget! Ja, ja, jag vet! Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder! Men jag vill inte sitta ute i regn, så jag gör som sjukvårdspersonal säger: ta 2 Panodil, och avvakta!

Puss och hej!

Detta är jag i mitt liv...

Vem som är jag? Jo, den lilla som lever i bakvattnet av den store...
Positiv idag? Inte ett jävla dugg!

Jag är en frusen själ, men hjälp vad jag tycker den infernaliska värmen är otäck! Hela mitt jag suddas ut, och något annat tar över min kropp! Min kropp rör sig som om den är omsluten av gelé, hjärnan är som en halvsmält margarinbit vilket innebär att den glider lite hit, och lite dit!

Idag, läs fredag, pratade jag med dottern per mobil(på jobbet). När jag är på jobbet innebär min mobilhantering att den antingen ligger i bakfickan på byxorna eller i fickan på arbetsrocken. Det finns inga fler ställen där jag lägger mobilen.

Medan vi pratade lite om ditt, och lite om datt, infann sig en hemsk känsla av panik! Oh, nej! Var har jag lagt mobilen?! Tydligen sa jag det högt, för i luren undrar dottern konfunderat "Driver du med mig?"

Jag fattade inte vad hon menade, varpå hon frågade: "du pratar väl i den?"

Ka-ching, och njut av sommarvärmen!

Efter att ha läst Aftonbladets debattartikel, måste jag ju bara vädra mina egna tankar! Med mina tonårsbarn i åtanke är jag helt emot fri sprit/alkohol. Jag har genom åren sett hur dom festar, hur mycket alkohol dom kan svälja ner under en kväll. Skulle alkoholen varit fri, när dom började komma i tonåren, då skulle dom börjat tidigare och dom skulle druckit mer! Att tro vi kan lära ungdomar att dricka "socialt", bara ett glas öl/vin eller två, det är lika dumt som att tro att Systembolagets reklamfilmer stämmer! Vem slutar att dricka när man har som "roligast"?? Hur gjorde jag själv när jag var ung? Jag började dricka "försiktigt" när jag var ca. 15 år. Men när jag väl provat festa, så är det ju inte så att man som ung tycker "äsch, det var väl inget". Utan tvärtom, man upplever man vågar mer, gör man bort sig behöver man inte skämmas för "jag var ju så full!" Jo, det är klart jag dricker också, ibland alldeles lagom, men ibland faktiskt alldeles för mycket! Men jag har fortfarande inte behovet av att kunna handla min alkohol på Ica eller Konsum.. Blir vi verkligen så mycket lyckligare av fri alkohol? Är det vad vi drivs av, fri alkoholpolitik? Vad med att lägga mer kraft på allt annat som finns i vår värld? Rätten till att få vara barn så länge det går, för det har inte alla barn rätt till. Kan vi inte göra en prioritering av vad vi människor ser som viktigt i samhället? Finns det ingen möjlighet att barn i utsatta familjer kan få hjälp av oss andra? För släpper vi alkoholen fri, skapar vi än större helveten åt dessa barn, och anhöriga, som lever i familjer med alkoholproblematik. Vi har butiker som har öppet mer eller mindre dygnet runt, och skulle det då finnas alkohol fritt, då är det inte roligt för dessa familjer! Jag vet det finns dom som säger att Danmark har ju fritt. Ja, och? Vad vet vi om deras social problem vad gäller alkohol? *Det har skett en ökning av alkoholkonsumtionen under 2000-talet i de flesta nordiska länder. Sammantaget innebär detta att konsumtionen i Danmark och Finland nu ligger något över medeltalet för konsumtionen i EU-länder, medan Sverige ligger något under genomsnittet. Detta är ett utdrag från www.norden.org. Vad kan det säga? jag bara undrar, att vanligt folk dricker mindre om tillgängligheten ökar? Hmmm..Ok, vill ni tro det, så var så god.. Jag är uppvuxen i ett så kallat trasigt hem, alkoholiserad pappa och några "extramammor" som fått ersätta den biologiska efter dödsfall. Kanske jag är färgad av detta(det är klart jag är!), men jag vill bara veta: Är alkoholen så viktig för oss?

MATADOR

Har ni sett den danska serien Matador? Om inte så gör det, den är helt underbar! Total avsaknad av allt det man annars ser på TV, den glider fram i långsam maklig takt. Inget som stressar, utan lugnt och tillbakalutat! Men ändå sjukt bra!

Handlingen utspelar sig i en by som heter Korsbæck under åren 1929-1947, där invånarna är 3:dje till 4:dje generationens boende. Vilka har slagit fast hur deras hierarki ska se ut, och den är inte lätt att förändra.
Allt förändras den dag när en man, Mads Skjern Andersen, kommer till byn, tillsammans med sin lille son Daniel. Efter att dom ordnar sitt boende, och öppnar butik i byn, blir inget sig likt igen!

Trots värmen utomhus, eller kanske mer på grund av den: se Matador, och njut! Det finns inte en gnutta av tidsslöseri när man sitter framför Matador!
Vi har köpt DVD-boxen, som innehåller alla 24 avsnitten, plus en extra DVD med lite guldkorn på!
Se den, se den, se den, se den!!

Jag funderar ganska mycket kring det här med att arbeta, eller att mottaga akasseersättning(vilket jag inte gör, jag överlever endast med små medel) när man är mellan två arbeten. Vare sig man valt situationen själv, eller helt utan egen förskyllan. Varför i hela världen skickar inte regeringen ut signaler om att deltidsarbete inte är att önska i vår moderna tid, där vi vill ha samhällsmedborgare som bidrar både till skatteinbetalning, och till att hålla det ekonomiska hjulet rullande? Visst, det finns förmodligen inte en regeringsnisse som inte säger det man ska säga; "det är klart att vi vill alla ska ha ett arbete som man kan leva av!" Men var finns dom kraven på arbetsgivaren?? Hur tar dom sig i uttryck?

Jag är snart 44 år, och har inte fattat vilken arbetsmarknad vi faktiskt har idag! Fram till juni i fjol, var jag fast anställd inom en norrbottenskommun där denna slogan gällde: "Rätt till heltid, möjlighet till deltid!"
När jag arbetade där förstod jag aldrig någonsin vilken förmån det var! Idag när jag bor i Skåne, kan jag nästan börja gråta när jag tänker på min framtid! Jag är för alltid, i värsta fall, låst med att ha en man i mitt liv(och nej, jag pratar inte om känslor, men rätten till att kunna tjäna egna pengar!), som tjänar så pass att han kan dra ett extra lass för min skull!

Vill jag ha det så?!

Nej, det vill jag inte! Jag vill kunna försörja mig själv! Det ska inte vara så jag är tvungen att ha en karl i mitt liv, för att jag ska kunna ta hand om mig själv(vilket jag inte tycker man kan utan inkomst)

Finns det någon som kan förklara för mig hur saker och ting hänger samman? Om jag tar ett jobb på deltid, så har jag 75 dagar att stämpla upp till heltid. Sen får jag välja på att antingen säga upp mig, eller leva på min procent. Varför inte börja skicka hängsnaror från något högre håll??

Det finns ingen vinning i att arbeta 75%, om det inte för att jag har småbarn i hushållet, eller för att jag är sjukskriven. Men i alla övriga fall borde ALLA människor ha rätt till heltid. Förmodligen, men helst inte, så blir även jag pensionär en dag. Vilka pengar ska jag leva för?? Jag kan inte få ihop ekvationen, på något som helst plan!
När jag har fått in min lön, är den ju slut innan första veckan gått. Sen då? Jag kan inte ens bidra till samhällets kommersiella intressen.
Det känns mer som om tiden går bakåt; ta hem era kvinnor, låt dom stå vid spisen för där hör dom hemma!

Finns det någon människa som kan förklara hur det hänger ihop? Vad ska människor leva av, när man inte har en heltid? Socialen?

Yippie-ka-yee

Så, trots rubriken, är jag totalt sammantaget en ganska nöjd varelse. Det finns dom som har det sämre, men också givetvis bättre. Alla strävar vi väl efter förbättringar, och det är här mitt gnäll kommer in...

Jag har haft ett jobb som inte funkade så bra av många olika orsaker, som jag väljer att inte ta upp här. Nu har jag haft turen att få ett nytt jobb, och bara det är ju ganska fantastiskt i vår värld idag. Med tanke på att jag fick ytterligare ett erbjudande igår! Två erbjudande under en och samma dag, hur coolt är inte det?!

Nu till gnället: jobben är endast 75%, oavsett vilket jag skulle välja! Hur i hela friden ska jag klara mig på 75%? Det skulle precis räcka till hyra och andra räkningar. Resten då? Det ska helst stå mat på bordet, och gärna något nytt rea-plagg på kroppen. Eller ska det inte det? Reglerna för stämpling idag är ju inte sådana att dom tillåter till mer än 75 dagar, sen får man säga upp sig..eller klara sig på sin inkomst! Tjo!! Givetvis har jag ju en sambo, men hur kul är det? Jag har aldrig egna pengar som jag väljer vad jag vill köpa för! Jag ber inte om grejer, för jag avskyr att vara en parasit! Jag kan inte helt enkelt välja vad jag vill göra, utan får helt enkelt följa som ett plåster på den andres inkomst! Not my style of living!

Andra jag känner, dom jobbar på för att höja sin lön, och ev. också göra karriär...medan jag har backat dryga 50 000 kr i årsinkomst sedan i fjol! Det suger...Eller ska jag sälla mig till skaran som säger: var glad du har ett jobb?!
Jag är glad jag har ett jobb, men har man inte rätt till att få klara sin egen ekonomi när man är snart 44 år? Eller att tänka på sin pension? Den var inte stor innan, men den blir ju inte högre nu! Och, jag blir inte yngre heller! Vilket gör läget till att hitta nya arbeten än svårare!

Jippi, jag är sprudlande lycklig...Någon annaN daG!

Äntligen så kom sommarvärmen! Idag är det varmt, kvavt och stillastående!

Har varit på en härlig tur med Ozzy, han luktade på alla blommor, jag kände mest den vanliga plågan av värmen. Ja, aldrig är det bra, antingen är det för varmt eller så är det för kallt.

Vi går utmed en väg som byggjobbarna har använt när dom byggt upp området, så den går runt en liten åker, där det växer någon slags ätlighet blandat med röd, fin vallmo.
När vi kommer förbi dom första träden, så möts jag av något som spännande som en naken rumpa, eller två nakna rumpor! Och inte vilka rumpor som helst, utan en flickrumpa och en pojkrumpa! Ha ha, det var då helt otippat! Det är absolut inte ett helt dolt ställe, och vägen används av fler än hundägare! Där stod dom och hade en liten herdestund på tu man hand i doggystyle, och oss två då! Ha ha...det är ju för skoj!
Dom gjorde min dag så mycket roligare! Frågan är väl om jag gjorde deras dag?

Vad har du roats av idag?

Fatta vad ont man kan få i halsen av en elak liten streptokock! Det skär som knivar från hals upp till öra! AJ!

Efter ett läkarbesök på Hjärups medicinska Center, där jag fick träffa en ytterst sympatisk läkare, som faktiskt hade tid att förklara hur virus och bakterier kunde fästa i oss! Sedan fick jag göra ett mindre roligt besök inne på laboratoriet. (när sköterskan skulle rota runt i min hals drog jag helt sonika bort hennes hand därifrån, inte bara en gång utan två!) Ha ha..Som en trilskande treåring!

Men jag fick mitt recept på en tiodagars kur Kåvepenin! Hur tacksam kan man inte vara över dessa upptäckter forskare gjort! Jag är ofattbart tacksam!
Nu ska vi bara avvakta och se om någon i den närmsta kretsen drabbas av denna förbannelse, med tanke på vi ska ut och flyga vore det som klippt och skuret för att alla i familjen ska bli sjuka!

Ha det gott!

Nu gör jag något jag inte skulle göra!

Ett blogginlägg om nagellack! Hur kan det ens vara möjligt?
Det är möjligt endast för att jag är så imponerad av det lack jag har köpt! Jag tror inte jag har målat mina naglar på cirka 3-4 år, så jag har inte gjort det på ett tag. Men mina minnen från när jag sist använde lack, är att det börjar flaga lite lätt redan på dag tre!
Jag orkar inte med sånt trams, att måla och sen börja hålla på att måla ett extra lager, för att det ska vara snyggt i någon dag till! Detta lack jag har köpt, är från L´OREAL, med titanium. Det målades på mina naglar förra lördagen, den 30 maj. Det har inte flagat ett flag!
Jag är djupt imponerad! Det enda som skett är att en nagel har haft en spricka i sig, och den har gjort så att en liten bit av lacket lossnat.
Jag har diskat, plockat och gjort allt man kan tänka sig, och ändå har lacket suttit där jag satte det!

Go L´OREAL, Go!

Är det inte fantastiskt hur glad man blir när det är avlöningsdag? Fast jag vet att innan veckan är över, så är också i princip alla pengar slut! Inte för att jag shoppat loss, och bara haft kul, utan helt enkelt för att vi lever över våra tillgångar, och har gjort så i ett längre tag. Trist sanning, men så är det! Har man lite pengar så måste man hushålla med de medel man har, och tyvärr verkar vi inte vara dom enda som gör precis tvärtom: De månader vi verkligen haft behov av att hushålla med slantarna, så har vi bränt upp dom snabbare än kvickt! Hur går det ihop? Är det vår reptilhjärna som säger något som vi inte förstår? Missförstå mig inte, jag gnäller inte, jag gör bara ett konstaterande att pengar inte är vår grej att fixa! Jag är så trist så jag kan dra in på shopping, nöjen och allt annat, mat kan jag däremot inte tänka mig vara utan. Att äta samma rätt 7 dagar på raken, det är inte min melodi! Det är klart det mättar, men äta ska väl ändå vara ett nöje som man inte vill undvara? Min sambo däremot, han är precis tvärtom: spenderar gärna alla pengar han kan på shopping; nya t-shirts, dvd-filmer, cd-skivor, böcker, och lite annat krams. (och givetvis är det ok, det är ju hans pengar!) Hans tankar om mat ligger på just den nivån som jag inte vill tänka på ens: samma käk i en vecka i rad! Huvva!! Vad är det för ett nöje? Mat kan man laga till för en billig peng! Nyttja bönor och linser, och du kan variera maten varje dag! Till nästan ingen kostnad, plus att du gör en insats för miljön, vare sig du bryr dig eller inte! Och jo, jag vet! Varför äta vegetarisk mat,när det finns kött? ;) 1. Billigt 2. Sunt 3. Miljövänligt 4. Snabbt och lättlagat (om du köper färdigkokat) 5. Gott Faktum är att jag tycker bönor är fantastiskt gott! Man kan göra biffar, sallad, soppa, i princip allt du är sugen på kan du fixa fram med bönor. Jag tror jag ska kasta ut några tips till nästa inlägg! Fram tills dess; Ha det! ;)

Så där! Nu provar jag igen, utan att ha några större ambitioner att få till en blogg, som ska överleva ett längre tag. Finns någon läsare, så får ni ta det för vad det är: ytterligare ett totalt ointressant inlägg om någon annans liv! Varför läser vi bloggar, egentligen? Jag läser ett fåtal bloggar, de flesta av dom skrivande ingår i min familj, men sen finns där den blogg jag följer mest intensivt; Vimmelmammans blogg. Någon gång hamnar jag på bloggar som skriver om vad dom gjort under dagen = ätit, shoppat osv.. DET finner jag inte alls intressant, och jag återvänder inte tillbaka. Vimmelmammans blogg återvänder jag ofta till, delvis för att mina egna tankar om döden finns alltid där. Hon kan sätta ord på mina rädslor, som även jag, som frisk känner. Vem vill vinka adjö, när hela livet fortfarande väntar på en? Ja, ja, jag vet jag snart hamnar om andra sidan "halvan", men jag älskar livet! Jag är inte ens halvklar med mitt liv, sen att det inte är en dans på rosor, det skiter jag i! Att andas, att älska, att skratta och fnissa, att vara arg och besviken, att bara få finnas till är lycka för mig. Varenda sekund av livet! Lev och älska som om varje sekund var din sista!